Ut i blåsten

Oberwalderhütte är inte en lämplig bas för bestigning av Grossglockner, eftersom den ligger på fel sida om Pasterze-glaciären. Däremot är den Glocknergruppens största hytt och viktig för kursverksamhet, med många möjligheter att öva på brantare firn- och issluttningar. Vi hade planerat för bestigningar av Eiswandbichlwand och Johannisberg, båda med firn och is upp till 45 grader, följt av Hohe Riffl med ca 6 replängder över 50 grader firn eller is. För mig, som efter alla knäskador har en lätt is-fobi, var det högst tillräckligt pirriga utmaningar. Markus såg fram emot all isklättring, gärna brantast möjlig, med brinnande blick.

Nu blir det ju inte alltid som man tänkt sig. Alpinstart visade sig vara ofruktsamt med stormvindar och hagel härjande utanför fönstren. Sikten var ibland under 10 meter. Ingen av våra planerade turer var görbara. Efter att ha tränat oss grundligt trötta på varianter av sprickräddning i trappen under morgonen, och sedan suttit som på nålar under förmiddagen i väntan på bättre väder, drog vi ut i stormen efter lunch. Bättre en promenad runt huset än att bara sitta still, tänkte jag. Sylvain hade däremot en tur till Bärenkopf i åtanke, en tekniskt lättare men fin glaciärtur över den 3348 meter höga toppen. Redan mindre än en timme senare, då blockterrängen gick över i glaciär, valde vi att vända. Det är inget vidare att korsa sprickfyllda glaciärer i noll sikt, för att sedan klättra på utsatta kammar i vindar på 80 km/h. Någon måtta får det vara.

Ett par minuter från hytten finns firningsankare, vilka man kan använda för att komma ner till hyttens närmaste lilla övningsplats för firn- och isklättring. Vi beslöt oss för att öva lite där, i ovädret, för att sedan med gott samvete kunna gå in i hyttvärmen och sörpla varm choklad. Steffi, Antje och Sylvain gick först, medan jag och Markus började längre ner vid en lämplig sten jag valt ut för att bygga standplats. Ingen av oss hade någon riktig erfarenhet av detta. Eftersom det var tidigt på säsongen var branten täckt av firn, ett mellanting mellan snö och is som är fast nog för att man ska kunna säkra sig med isskruvar. Markus gick först, med ett antal meter mellan varje skruv, och byggde stand precis innan det blev riktigt brant. Mina fingrar var redan kalla, men jag lyckades krångla på mig remmarna till isyxorna och följa efter.

Vinden stormade rakt uppifrån, längs med branten, och tog med sig både hagel och finkornig snö från snöfältet högre upp rakt in i ansiktet. Varje gång jag stannade för att skruva ut en isskruv hade jag lika stora problem. Ryggsäckens höftbälte, tröjor och jacka täckte effktivt looparna på selen där jag ville hänga isskruvarna, så att detta inte kunde göras utan att ta av vantarna. Det måste jag även göra för att kunna hantera de minsta skruvkarbinerna, men att hålla i metall i minusgrader och storm hjälpte inte till att värma upp vitnande fingrar. Den ena isyxan, lånad av Sebastian, hade en rem som jag omöjligt kunde få på igen med vantarna på, och svårligen utan, trots att jag försökt ställa in den bättre. Allt detta hade varit okej, så länge det varit enkelt att ta på och av mina handskar, men de visade sig nu vara aningen för små för att kunna dras på över blöta händer. Klättringen gick inte bättre. Repet hade jag i okunskap inte knutit in i ändarna utan i mitten, vilket jag snart upptäckte var en dum idé vid isklättring, eftersom jag ständigt måste akta mina vassa stegjärn från bukten av rep som dinglade mellan fötterna, alltid precis där man inte ville ha dem. Isyxorna fastnade alldeles för djupt i den hårda snön och var tunga att dra ut, medan stegjärnen inte alls verkade vilja stå kvar. Och till råga på allt hade jag publik som stog i trygghet uppe på klippkanten och beskådade spektaklet. Jag gillar INTE att ha publik om jag inte självmant ställt mig på en scen för ett framträdande. Alltihopa kändes, om det inte redan framgått, miserabelt, hopplöst och hemskt. Men i kamp mot elementen överlevde jag det med, och efter att ha kommit in i hyttvärmen igen, tröstad av Steffis termos-the från morgonen, kunde jag konstatera att det var en erfarenhet minst lika viktig som andra. Ett bättre test av utrustning och teknik får man leta efter, och med hytten ett par minuter bort kan man inte klaga på utsattheten.