I hyttvärmen

Middagsmaten smakade gott efter dagens korta men intensiva eskapader, men det var återigen alldeles för lite. Markus hade investerat i soppa och dessert, den senare var helt enkelt en pytteliten tallrik yoghurt. Nog kan jag förstå att det är logistiskt klurigt för en hytt med helikoptertransport, men betalar man så dyrt så ska man få bli mätt, tycker jag. Andra hytter vi besökt har löst det bättre. Tur att frukostbuffén var tillräcklig för att hålla mig sansad.

Markus försökte balansera mitt kritiserande av hytten med att den ändå är otroligt bekväm, med breda, stabila sängar och stora numrerade skåp där väska och prylar får plats, i stället för att som annars brukligt, trängas vid sängkanten samt någon enstaka ledig krok man kunnat roffa åt sig. Hytten har också härligt uppvärmda tvättrum med i alla fall ljummet vatten, och till och med en dusch á 3 euro för 3 minuter. Jovisst, den är ovanligt bekväm, och prioriterar man det så kan jag rekommendera den, men själv föredrar jag enklare förhållanden om jag får äta mig mätt på god mat. Vi är alla olika.

Vinden slet i fönstren. Vi gick till sängs tidigt och hoppades på bättre tider.

Reträtt

Men bättre tider kom aldrig, söndagen anlände i stället med lika vansinnigt bergväder som gårdagen. Vi gav upp och vände kosan hemåt. Bättre att komma hem i en rimlig tid och få titta på film med egenpoppade popcorn i näven än att sitta kvar på hytten och sura och vänta.

Det var Markus tur att köra ner för Grossglockner Hochalpenstrasse, jag hade ju kört oss upp. På nervägen, mellan hisnande panoraman, klaustrofobiska små tunnlar i natursten som slutade i branta nerförsbackar och resulterande utrop som ”vart tar vägen vägen”, samt förundrat gloende på mötande cyklister som slet som djur uppför de branta backarna, tog jag mig tiden att skriva en lista. På allt som inte hade fungerat, och som jag måste förbättra. Som sagt, sällan får man en så grundlig prövning av material och tekniker som när man sitter fast på en firnvägg i snöstorm. Jag skulle köpa mig en väska som var kortare i ryggen och med materialslingor på höftbältet, en större men lättare skruvkarbin för HMS-säkring med vantar, och en turyxa något kortare än den jag lånade av Markus. En ny camelback eftersom min var trasig sedan länge och jag insåg att man inte gärna stannar för att dricka när man är stressad. För riktigt kalla turer behövs större handskar med plats för innervantar. Flera av våra prusikslingor visade sig vid all glaciärräddningsövning vara för tjocka för våra tunna, lätta halvrep, varför jag måste köpa några meter tunnare repsnöre att tillverka nya slingor av. Allt som allt var det återigen dags för att bli fattig i den lokala klätterbutiken, men det skulle mycket snart visa sig vara väl investerade pengar.