En gång tidigare har jag cyklat 11 mil och det var ett par dagar efter jag köpt min racercykel. Då cyklade jag ner till mina föräldrar och åt laxmacka och sen cyklade jag runt Lygnern, och därefter hem igen.
Idag var det dags att cykla 11 mil igen, och eftersom jag tvivlade starkt på möjligheten att få stanna för vila och laxmacka tänkte jag att det nog skulle bli något jobbigare idag. Särskilt som det var så himla jobbigt bara att cykla 4 mil i söndags.
Med denna bakgrund kände jag att om jag klarar att snitta 20km/h inkl stopp idag så är jag nöjd.
Jag var anmäld som Funbeatare och de övriga från FB skulle köra ihop och siktade tydligen på att snitta 30 km/h, något som jag insåg redan innan start att jag inte skulle mäkta med, så jag hängde inte på när starten gick. Det tog inte mer än ett par hundra meter innan jag, föga förvånande, låg sist. Men jag behövde inte känna mig ensam, för startgrupperna släpptes iväg med två minuters mellanrum så det kom ständigt nya cyklister och svischade förbi. Mycket inspirerande. Lite läskigt bara att många av männen hade mer välrakade ben än jag.
Första 30 km gick mestadels genom skog och trots att det lutade lite emellanåt snittade jag 27-28 km/h och det kändes bra. Sen blev det mindre vägar, mera backar och betydligt mer vind och det kändes lite småjobbigt. När vi svängde av mot Rörtången var det både motvind och oljegrus och då var det inte alls roligt att cykla motionslopp.
Men då från ingenstans dök ett par okända välgörare upp från ingenstans. “Häng på bakom så går det lättare!” sa en kille i blått, så det gjorde jag och oj vilken skillnad det blev. När jag la mig först var jag piggare och då var det inga problem att hålla närmare 30 trots vinden och underlaget, men i uppförsbacken la jag mig sist för någon backdragare är jag verkligen inte.
Sen fick en av dem cykelhaveri och de försvann bakåt och jag blev ensam med vinden igen, men den korta stunden med muntert sällskap hade gjort susen för psyket.
Vid andra depån vid 76 km åt jag banan och drack sportdryck och när jag satte mig på cykeln igen kände jag mig oövervinnerlig.
Vid det laget hade snittempot så långt sjunkit till 25,5 km/h och när jag kom ut i vinden igen sjönk det ytterligare trots energiskjutsen. När jag körde på platten var motvinden så hård att tempot sjönk till 10-15 km/h trots att jag tog i för kung och fosterland. När vi körde förbi Ytterby och svängde upp över Enekullen kom äntligen medvinden och det var helt underbart. Nerförsbackar, solsken, ängar, bondgårdar, jämn asfalt, en svettig bulle som jag sparat i ryggfickan från senaste depån, medvind. Jösses vad bra jag hade det.
Ända till vi kört genom Kungälv. Då kom både uppförsbackar och motvind och sen blåste det hela vägen in i mål.
Och väl i mål fick jag medalj och puss och pasta.
Och trots att jag höll på i 4 timmar och 41 minuter, ungefär som en mara för mig, så känns det bara bra och trivsamt. Inte trött eller sliten alls. Bara lite frusen, men det gick över efter ett värmande bad.
Det känns faktiskt så bra att jag tänker anmäla mig till Nationaldagsloppet på cykel i Kviberg i stället för Friskusloppet till fots i Varberg.
Tror minsann att cykla är det nya svarta.