Tanken för helgen var långpass, och jag och maken har tidigare varit så fixerade vid att enda sättet att få till A till B-långpass har varit att en av oss kört ner bilen till Fjärås och så har vi sprungit från var sitt håll och mötts på vägen.
I veckan som gick kom jag dock på snilleblixten att den ene kan faktiskt köra iväg bilen och springa vidare på nya äventyr och den andre plockar upp bilen och kör ikapp den som springer och sen kan man ju köra vart som helst. Till ett spa i Varberg till exempel föreslog maken och det var ju en lysande idé tyckte jag. Efter lite ringande och surfande föll spa-valet på Hotell Gästis Leninbad. Jag hade läst om det i GP och det verkade vara för bra för att vara sant. Men det överträffade verkligen våra vildaste fantasier.

Jag körde iväg först och parkerade vid Fjärås station.
Det ösregnade redan där, men med keps på huvudet och buff över ansiktet kände jag mig glad och opåverkad.
När träden på västersidan försvann började det blåsa stark sidvind, men det kändes helt okej ändå. Det var ju äventyr!

Efter ett par km hittade jag, på vägen, en plånbok som jag tog upp och tittade i för att hitta mobilnummer eller kontaktinfo. Några kort och lite pengar fanns i den och jag tyckte lite synd om unge Anton som tappat busskort och andra viktiga saker. Efter ytterligare någon km hittade jag även en bankdosa och undrade om det var Antons också. Den tillhörde dock en annan bank än Antons så jag lät den ligga. Efter ett tag sprang jag förbi en blå Foppatoffel, men den tyckte jag faktiskt att Anton kunde gå och hämta själv om det nu var hans. Jag kunde ju inte släpa runt på alla Antons borttappade pinaler. Därför lät jag även navkapslar, kofångare, plastdetaljer och tomma ölburkar ligga kvar men tänkte berätta för Anton var han kunde hitta dem om han saknade något. Lite senare stannade jag i en busskur och smsade eniro för att få tag på Antons nummer för att kunna berätta att jag hittat hans plånbok, dock utan framgång så jag sprang vidare och tänkte lämna in den på tappen i Åsa. En tanke var dock, med tanke på mängden lösa bildelar i diket, att det skett en trafikolycka och när jag strax därefter sprang förbi en lykta, en lite större sten med ett inristat namn och ett litet röse med blommor högg det till i hjärtat, men på stenen stod inte “Anton” utan ett flicknamn. Sorgligt ändå.

Vid Åsa blev jag omkörd av vinkande herr och fru Rundsläng Med Väska som erbjöd både hjälp, godis och kramar, men jag avböjde godiset och lämnade Antons plånbok i deras händer. Trivsamt att bli hälsad på så där ute i busvädret. AnneMarie tog även bilden nedan.

Sen sprang jag vidare och det kändes trivsamt och lagom äventyrligt. Regnet kom nu rakt uppifrån och det gjorde det hela mer uthärdligt.
Söder om Frillesås passerade jag över Löftabro som Martin så förtjänstfullt ersatt med en ny samverkansbro. Hur man kunde välja att måla stålbalken mintgrön övergår dock mitt förstånd.
Jag noterade att sidomarkeringslinjerna på vägen var våfflade. Så har vi inte gjort uppe i Göteborgsområdet, men det var trevliga att titta på nu när jag fick köra ner ansiktet mot regnet som började komma rakt framifrån.

Emellanåt lättade det upp och himlen blev ljusgrå och regnet upphörde. Då var det var trivsamt. Det var kul och spännande att få springa på nya vägar som jag inte så ofta åkt på. Oftast regnade det men det var liksom trevligt och äventyrligt ändå. Emellanåt fick jag uppmuntrande sms från mor och syster.
Neråt Åskloster friskade vinden i rejält och molnen blev mörkare och mörkare och regnet blev kraftigare och mer vågrätt. Då ringde äntligen maken och sa att han kommit fram till bilen och var på väg söderut. Halleluja!!!

Och helt plötsligt kände jag hur genomblöt och kall jag var och hur hårt höstregnet piskade i ansiktet genom den blötkalla buffen. Vinden pressade på och klibbade fast tröjan mot bröstkorgen och skorna kippade. Huvudsvålen var lika iskall som den är när man tvättar håret i en fjälljokk med smältvatten från glaciärerna och pulsbandet skavde upp köttsår på min blöta hud. Vägen framför mig var lång och asfalten var våtsvart av regnet och speglingarna av den mörkgråa himlen.
Hur i herrans namn hade jag kunnat missa denna misär ända tills nu?
Var det tanken på den snara räddningen som fick luften att gå ur mig totalt?

Jag satte mig i en busskur på hållplatsen som passande nog hette “Paradis” och tittade på garmin. 29.35 km. Så kan vi inte ha det tänkte jag och medan jag väntade på maken sprang jag ut i ösregnet på en liten tvärväg och sprang fram och tillbaka till klockan slog om till 30.00. Då satte jag mig i kuren igen och väntade och satan vad jag frös om benen.

Plötsigt svängde en välbekant bil upp på hållplatsen och utan att spilla en sekund hoppade jag in och herregud vilken lycka! Värmen var på för fullt, av med de blöta kläderna och på med en torr tröja och raka vägen till McDonalds. Lättöl, BigMac och morötter kan vara godast i hela världen ibland. Och koppen med te som jag drömt om senaste milen fick jag med.
Sen kom vi till hotellet och checkade in. Vi stod och fnissade ett bra tag i den varma duschen på rummet och det var helt underbart att känna värmen återvända.
Sen badade vi i Leninbadet och åt en gudomlig måltid innan vi kröp till kojs. Men det är en annan historia.