Prolog:
Efter Markusloppet kände jag mig färdig med allt vad löpningsprestationer hette och hade inte alls någon lust att springa vare sig långt eller snabbt. Eller springa överhuvudtaget. Jag var lite sliten och mycket nöjd efter ett bra springår och hade lust att börja gympa, klättra och styrketräna istället. Och dega.
De få löppass jag gett mig ut på den senaste tiden har dock visat att även om jag hade bestämt mig för ett uppehåll så hade budskapet inte nått benen och fötterna, för jösses vilken sprättkänsla jag haft. Lätt och gott.
Så jag tyckte att om jag nu är i så bra form så kan det ju vara kul och intressant att se vad jag kan åstadkomma fartmässigt efter att ha masat runt i långdistansträsket i ett halvår. Jäkla Sävedalsloppet hängde dessutom fortfarande och luktade surt och jag kände att jag hade betydligt bättre miltid i benen än de knappa sub50 som jag åstadkom då.

Idag:
Så idag åkte jag ner till mor och far och tog med mig make och mina nya Nike Mariah PR samt en bestämd övertygelse om att jag kunde knäcka mitt gamla FjäråsmilPB på 48.11 som jag satte i våras när jag hade min milsatsning och hade kört trösklar och tusingar i 3-4 månader.
Jag hade bett Hans vara hare sista 5 km (efter den flygande starten när han harade i Sävedalen var jag fortfarande lite bitter och ville helst inte se honom de första 5km av ett milförsök), men han tyckte att att han sprang en mara för en vecka sen och hade ingen aning om hur det skulle kännas och vilket tempo han kunde hålla. Jag tyckte han var en dum tempoegoist som satte sitt ljus under skäppan och tjatade ett tag, men han var benhård. Inget harande idag.

Springandet:
Vi joggade upp tillsammans, jag och Hans, och han var onekligen stel och flämtade som en blåsbälg de knappa 10 minuter som vi värmde upp. Jag avslutade med en fartökning som han inte var intresserad av och sen gick jag in i föräldrahemmet och stresskissade och drack vatten och gick ut till start igen.
Jag ville ha flygande start, men Hans hävdade att det var fusk och det höll jag med om utan knot och startade från 0.
Första 2 km gick så lätt, så lätt. Härlig känsla och sol i ansiktet. Frisk luft och snabba fötter. När jag närmade mig första vändningen vid 3 km började luften ta slut och jag började ana oråd. Hur hårt hade jag gått ut egentligen? Benen var fortfarande glada och pigga men det kändes som att jag hade svårt att andas ikapp mig. Ungefär som när jag sprang i 4-tempo på löpband. Jobbigt. Jag vände och hejade på Hans som sa att det såg bra ut. Han såg också bra ut.
Fram mot 4 började jag undra om det var så viktigt att persa på milen idag egentligen. Kanske skulle nöja mig med 2*5 km. Det var ju helt ok också. Jag tänkte att så bra som jag varit hittills hade jag säkert persat på 5km idag (det gjorde jag mycket riktigt också. 23.25 är dagens nya pers). När jag närmade mig 5 km och det började luta uppför tänkte jag att jag fixar väl 6 i alla fall. Efter krönet lutar det ju neråt. Farten sjönk rejält och det gick lättare att andas igen. Det var ganska skönt att ta det lite vackert och jag tänkte att nu kan jag jogga ner sista km för det kan man behöva när man sprungit fort.
Då uppenbarade sig en skugga på marken vid sidan av mig.
Hans hade kommit ikapp.
Åh, vad jobbigt tänkte jag. Nu måsta jag ju haka på. Eller måste jag det? Klart jag måste. Eller nej. Jag upplevde att Hans sänkte farten och jag tänkte att jag kanske ska satsa ändå och om han ska göra någon nytta vill jag hellre ha honom snett bakom mig. Jag tycker bättre om att ha tempohjälp bakom än framför så jag ropade att han skulle lägga sig bakom mig. ”Nä” sa han. ”Jag är inte här för att dra”. Egoistiska karlslok tänkte jag surt och hakade på. Det fläktade en kall nordan och det var faktiskt skönt att ha en karl framför sig som tog vinden, vare sig han gjorde det med flit eller ej. Han vände på huvudet och kollade ibland så att jag var med och när jag sackade hojtade han ”Tänk på Daniels! Öka!”. Jag tänkte att jag skiter i Daniels i motlut och svarade att jag ökar när det går utför. När jag närmade mig 7 tänkte jag att 7km är också en bra sträcka att springa fort. Jag nöjer mig där. Men då var vi nära norra vändningen och sen var det ju bara raka spåret hem. Km9 går först lätt uppför och sedan lätt utför och där var det lätt att öka lite och sista km var det liksom inte tal om att packa ihop och gå hem.
När det lutade svagt uppför sista biten innan man svänger in på hemmagatan la sig Hans jämte och sa att nu har du gott om krafter kvar. Nu är det bara att plocka fram dem, och se på sjutton om han inte hade rätt. Km 10 gick 15 sekunder snabbare än km 9 men det satt långt inne. Hans joggade jämte (han hade mjukat upp sina marathonstela ben vid det här laget och gled fram som en kamel i öknen) och sa bra saker. ”lätta ben! Du har kraft kvar. Det ser lätt ut.” Det var inte lätt och jag var rätt mör men när jag stannade och stängde av klockan stod den på 47.52. Första gången under 48 minuter på milen och det utan någon direkt milträning.

Epilog:
När jag hämtat mig, vilket faktiskt tog tid eftersom mina andasmuskler var helt slut, och sett att första 2 km gått på 4.24, respektive 4.31, började den avstängda springhjärnan tugga igång igen. ”Hm. Om jag persar utan fartträning, vad kan jag då inte åstadkomma med några trösklar och lite VO2max-träning?” ”Vad hade jag kunnat göra för tid om jag gått ut lite lugnare?” ”I våras sprang jag tusingar i 4.30-fart och höll på att dö efter 2 och nu sprang jag första 2 km kring det tempot och orkade ändå fortsätta 8km till. Hmmmm.”
Så nu är jag nog lite sugen på en fartsatsning inför sylvesterloppet.
Tror jag. Jag som skulle låta bli.