!Varning!!!Långt inlägg!
Jag har sagt det förr: något som verkligen gör mig själaglad är att få klättra. Det är som magi; jag kommer med trötthet och krämpor, jag går pigg och glad.
Det har just varit långhelg, och vi behövde verkligen ledigt efter att ha jobbat alldeles på tok för mycket. Så i fredags stuvade vi in utrustingen i bilen och for till Südpfalz, alltså den södra delen av Pfalz, där vi mötte upp våra klättervänner nära Trifels.
Det är första gången vi åkt över till Pfalz för att klättra (vi har ju bra berg även på hemmaplan). Vid en ny klippa tar det ofta ett tag att göra sig hemmastadd, detta var inget undantag. Klipporna av sandsten bjöd på fantastiska formationer och strukturer framgnagda av regn och vind, peelande som sandpapper över fingrarna och efterlämnande ett tunt lager av sand kvar till minne av klätterleder i ständig förändring. Nästa år kommer klättringen här att te sig lite, lite annorlunda.
Tyvärr är det precis så svårsäkrat som det sagts oss. Bultar finns det allmännt få av. Att lägga mellansäkringar visade sig inte vara en hållbar lösning, med sprickor som öppnar sig utåt och ett ljud av metall som skrapar mot sand, kilar som äter sig ut mot friheten. Den lösa sandstenen vill heller inte fjättras vid bergssidan; trillar hellre av och landar i huvudet på närmsta bästa person. Hjälm är bra.
I den allmänna feelgood-andan hann vi under en heldag klättra bara några få leder. Man ska ju inte stressa i onödan.
Trots mitt idoga slappande på fredagen vaknade jag vid 4-tiden morgonen efter och kände av en svidande hals. Jaha, nu igen. Jag har varit sjuk mest hela vintern och våren, och har förstått för länge sedan att det är en varningsklocka. Även om jag just under hela vintern och våren försökt komma underfund med vad som behövs göras, så har jag nu insett vad som funkar. Inbillning. Eller, kalla det tro. Mitt undermedvetna har bestämt sig för att jag ska bli sjuk i tid och otid, men om jag programmerar om det så borde det bli ändring.
Så jag låg under lördagen och växlade mellan att sova, läsa en bok och visualisera att jag under söndagen skulle gå ut barfota i gräset, göra en kullerbytta och känna mig alldeles frisk.
På söndagen for vi iväg till Hessigheim och klättrade. Lite hängig var jag i början, men som sagt; får jag bara börja klättra så vet jag att allting blir bra. Och det blev det! Klättringen gick strålande, jag strålade.
Det var länge sedan jag besökte Hessigheim senast och berget kom som en chock i jämförelse, med sina Fontan-såphala insteg. Jag fick dock ihop 8 leder, mest stolt är jag över 7:an som jag på andra försöket klarade snyggt och utan vila. Riktigt effektiva var vi också, för en gångs skull.
Såhär dagen efter är jag kanske inte fullständigt frisk än, men övertygat om att ingenting förvärrats och det var garanterat rätt beslut att ge sig iväg igår. Nu gäller det bara att finslipa på visualiseringarna en aning, så att jag håller mig helt frisk i fortsättingen.
Klättring låter härligt. Har tyvärr inte klättrat sen ungdomsåren då vi ägnade oss åt friklättring på järnvägsbron och vattentornet hemma i Kolbäck.