Well I woke up sunday morning with no way to hold my head that didn´t hurt…
och då kan man ju tycka att ett långpass är väl inte det första en normal människa skulle tänka på, men eftersom jag inte är normal och jag dessutom inte hann springa så långt igår, och november månads längsta pass var 13 km hade jag en himla långpassabstinens som inte ens en bakfylla kunde råda bot på.
Dagens bakfylla var dock tämligen mild eftersom jag smart nog och vis av skadan från Halloweenkalaset (och allt annat kalasande jag hunnit med genom åren) bytte ut vitvinet och bloody Maryn mot isvatten samt en likör 43 med mjölk (som för övrigt hade samma effekt på mig som lindblomste och madelenkakor hade på Proust och vips var jag tolv-tretton år tillbaka i tiden och hade åkt rosa Cadillac tillsammans med Linda in till Harleys och blivit bjuden på just denna drink av en belgare strax innan det kom en svensexa och sjöng för oss om Gullefjun…) och nöjde mig med öl i bastun och rödvin till maten och GT som sista drink. Dessutom gick vi hem innan eller strax efter midnatt, och dessutom sov vi ruskigt länge i morse.
Så efter att ha ätit nybakade scones till den lååånga frukosten och spenderat dagen med kaffe och småprat i soffan medan höstregnet kom och gick utanför fönstret började jag få lite kryp i benen och så begav jag mig ut i gråheten tillsammans med Johnny Cash som för övrigt passar lika bra till blöt och mörk asfalt i Mölndal som till lövklädda skogsstigar i Skåne. Ett långpass för mig brukar inte gå så snabbt och är jag dessutom lite trött och bakis brukar det gå ännu långsammare men idag flöt det på kalasbra. Jag hade nöjt mig med 15-16 km i 6.30-tempo men kroppen och benen ville annorlunda så lite drygt 20 km i 6.15-tempo blev det till slut. Inte ens Balltorpsbacken från södersidan kändes betungande. Och efteråt kändes det inte som jag gjort någonting, men för säkerhets skull gjorde jag inte någon mer nytta idag utan la mig i bastun och avslutade sedan dagen med thaimat, beskådandes Himmel över Berlin.
Godnatt på er alla.