Även på hemvägen har SJ placerat mig i tysta avdelningen. Innan tåget ens lämnat stationen hade en Ulf i sätet framför svarat i sin mobil och förklarat hur fullmakterna skulle skickas in och när maten kom valde mannen tvärsöver gången inte en utan tre (3) knäckebrödbitar. Jag tog ingen.

Efter det tänke jag att det skulle vara lugnt, men nu har mannen snett framför mig somnat och sitter och snarkar så högt så att det nästan är pinsamt. Vet man att man har fallenhet för snarkning bör man inte boka in sig i tysta avdelningen. Men å andra sidan kanske han inte har någon fru eller man som berättar för honom att han snarkar så han kanske inte vet om det. Det kanske är väldigt synd om honom egentligen. Jag tycker Ulf som sitter framför mig borde peta på sin bänkgranne. Det hade jag gjort, men nu sitter jag ju bakom och om jag petar på honom mellan sätena kanske han tror att det är Ulf som petar och det vore ju lite tokigt.
Nu pratar damen bakom mig i telefon också. Knäckebrödmannen möter menande min blick. Ska han säga.
Det råder total anarki i vår tysta vagn.

Mannen i sätet jämte mig sköter sig dock exemplariskt. Han har till och med ett gott rakvatten och inte för mycket av det heller.
Åh gud. Nu börjar knäckebrödmannen äta äpple…

Nåja.
Nu har lämnat Stockholm bakom mig för den här gången i alla fall.
Varje gång jag är i Stockholm slås jag av att Stockholmarna är så många och att de myllrar så på gatorna. Har de inga jobb och hem att vara på/i? Och bråttom har de också. Jag brukar lägga mig vinn om att stå på rätt sida i rulltrappan för att inte stöta mig med de stingsliga infödingarna. Åtminstone på centralstation, i tunnelbanan och på flygplatsen, men jag trodde inte Stadium var så himla viktigt, men det var det tydligen. Jaja. Det var nog inte Petra Karlsson jag stod i vägen för i alla fall, för damen som knuffade mig i ryggen var i 45-årsåldern och såg inte så fitnessig ut.

Jaja, snart passerar vi Skövde igen. Hoppas godståget har flyttat på sig.