Jag vet inte vad det är med mig, men de senaste dagarna har jag haft väldigt svårt att ta mig iväg och träna i vettig tid:

I måndags hade jag en tid att passa på kvällen och eftersom jag vid det laget inte hade passerat gymmet fick träningen ställas in, vilket gjorde att min ambition om tre träningspass den här veckan gick om intet. Igår hade jag oturen att min växelvajer på cykeln gick av när jag var på väg hem, men hade jag inte fastnat hemma sen utan tagit mig iväg till cykelverkstan som ligger inte långt härifrån så hade jag nog ändå kunnat klämma in ett pass. Nu blev det istället ett besök hos en annan, mycket trevligare, cykelreparatör, av den där superhjältesorten som i Monty Python-sketchen, och hans lika trevliga fru. Det känns förresten som att jag har träffat de där människorna förut… Hur som helst; den lösningen blev den allra bästa, för den enda nackdelen var att det alltså inte blev någon träning då heller, för jag spenderade hela kvällen där.

Idag var det då tänkt att jag skulle komma iväg tidigt, kanske redan på förmiddagen eller runt lunch, men så blev det inte alls, av olika anledningar. Det var helt enkelt en sån där dag då det är svårt att få något gjort. När jag väl bröt mig ut ur det gick allt ändå för långsamt. Jag körde dagens armhävningsövningar här hemma innan träningen; det gick ganska bra, men min skepsis mot min teknik blir bara starkare och starkare, för det känns inte så jobbigt längre, och då blir min slutsats genast att jag måste fuska på något sätt… För det kan väl inte vara så att det är JAG som blir starkare och starkare? Jag vill minnas att jag i början upplevde det som att kroppen var som en planka och att bara armarna rörde sig, och den känslan skulle jag vilja hitta tillbaka till.

När jag väl kom till gymmet hade jag mindre än en timme på mig, vilket gjorde att uppvärmningen på crossen blev kortast möjliga, och sen tog jag styrketräningsprogrammet set för set. Fördelen med att vara på gymmet så sent är att det är minimal konkurrens om maskinerna, så jag slapp lägga en massa tid på att fixa inställningarna. Jag har fortfarande problem med tekniken i roddmaskinen, trots att jag har gått ned lite i vikt (att lyfta); enligt bilden är det mest ryggmusklerna som ska ansträngas, och så känns det också i det första setet, men ju tröttare jag blir, desto mer känns det som att det är armarna som drar, även när jag försöker göra rörelserna precis som i början. Är det någon som har något tips om vad jag gör för fel?

En annan övning jag har problem med är latsdragen, och där har jag inte ens koll på vilka muskler som ska jobba. Farsan och jag pratade lite om det nyligen, men det resonemanget gick ut på att man drar bakom huvudet, men jag drar ju framför (slog det mig idag…).

När fyra av fem varv var avverkade var det tolv minuter kvar, och även om lite snabb huvudräkning gav vid handen att jag nog skulle kunna klämma in ett varv till, om än med skohorn, kände jag att det vore lite respektlöst mot E som stängde att utnyttja öppettiden till sista sekunden (de spelar förresten på Skylten imorgon!). Det har blivit lite av en dålig vana faktiskt, och jag bryter den gärna.

Men men, man kan inte slippa ifrån träningen genom att komma sent, det borde ju snarare vara tvärt om! Därför bestämde jag, egentligen redan innan jag åkte iväg dit, att det skulle bli straffkommendering runt området jag bor i när jag kom hem. Så när jag klev innanför dörren var det bara att byta om till löparskorna och ge sig ut. Det tog inte många steg innan jag tackade mig själv för att jag den här gången varit förutseende nog att byta om till ändamålsenliga skor, istället för att använda mina betydligt tyngre vardagsskor, och dessutom lagt mig vinn om att de skulle sitta så bra som möjligt.

Jag hade inte bestämt exakt hur jag skulle springa, så när jag normalt sett skulle ha svängt för att följa den runda jag oftast gick när jag streak-walkade överraskade fötterna resten av kroppen genom att fortsätta rakt fram, uppför den långa S-lyckegatsbacken! Även om det var lite vågat med tanke på att jag inte tagit ett löpsteg på flera veckor var det en variant jag funderat över som ett möjligt alternativ på förhand. Det var lite tungt uppför, men inte så farligt, och när varvet var till ända var det självklart att ta ett till, för 2,41 km löpning är ju inte mycket till varesig straff eller konditionsträning. När jag gick ut på det andra varvet höll jag öppet för att eventuellt vika av och skippa backen, men när jag kom dit igen var det bara att köra på.

Jag kan ju egentligen knappt nånting om löpning, men jag läste nyligen i någons blogg om ett 5:10-tempo (trodde jag, men 5:15 var det) och jag hade det i tankarna. Min mobil är väl inte det bästa att mäta mellantider med, men det var bättre än inget och jag upplevde att jag höll ungefär den takt jag föresatt mig. Jag hade Iron Maidens “Montségur” i huvudet, och det kändes som att den, av en slump, hade perfekt tempo.

Faktum är att löpningen inte kändes speciellt jobbig alls, inte ens på det tredje varvet, förutom den där backen då. När den var avklarad, med viss möda men med någorlunda bibehållen fart, och jag närmade mig slutet på rundan övervägde jag faktiskt ett fjärde varv, men dels var jag ju medveten om att jag inte hade sprungit på länge och ville därför inte knäcka mig, och så hade jag fått för mig att veckans avsnitt av “Krig och fred” skulle börja vid nio (men det var igår visade det sig…). Men det övervägande skälet till att jag nöjde mig med tre varv var att jag efter sista backen hade börjat få ont i hälsenorna, och det känns som ett klokt beslut, även om aldrig blev mycket till lidande för den där kroppen.

Jag insåg just förresten att det var en förbannad tur att jag lyckades tvinga iväg mig till gymmet i alla fall, även om det blev kortare än tänkt, för annars hade jag fått svårt att ens få in två träningstillfällen, då gymmet är stängt på söndag! Skärpning Joel!

Det blev ett långt blogginlägg det här, de har en tendens att bli det även när jag inte har mycket att skriva om, men tills någon klagar (eller över huvud taget ger minsta tecken på att de ens läser min blogg) tänker jag skriva hur långt jag vill. 😉