Berlin marathon blev det andra WMM-loppet i min “femårsplan”. Jag hade som målsättning att springa på under tre timmar. Förutsättningarna var mer eller mindre perfekta: bra träning månaderna innan, inga skador, bra uppladdning innan, snabb bana. Dessutom blev vädret mer eller mindre idealt: cirka femton grader och uppehåll (dagarna innan regnade det kraftigt).

Starten gick i Tiergarten, mellan Siegessäule och Brandenburger Tor och jag hamnade i 3:00-3:15-gruppen som startade samtidigt som eliten. De första kilometrarna är det brett och fint (sex filer?) så fältet sorterar upp sig fint. Jag hängde på sub3-farthållarna och de lade sig runt 4:00-4:05-fart och benen kändes lite småstela första kilometrarna. Efter en mil var benen varma och farten kändes inte som något problem alls. Däremot kändes det lite småtrångt så efter en stund sprang jag förbi farthållarna och lade mig alldeles framför. Där var det bättre utrymme. Vid första vätskekontrollen var det dessutom en kille som rev min nummerlapp såpass att jag tappade några patentnålar så jag fick fippla med det (i farten) en stund och tappade kanske femtio meter på farthållarna.

Jag lyckades hålla jämn (hög) fart upp till ca 22 km, sedan hamnade den på en lägre (fortfarande jämn), nivå upp till ca 37 km och sedan var det överlevnad som gällde fram tills sista kilometern. När det var en mil kvar hade jag ca 45 minuter på mig och höll fortfarande under 4:20-tempo så då kändes det klart inom räckhåll men när det var fem kilometer kvar började det bli aningen tungt och vid 41 km räknade jag ut att jag låg 10-20 sekunder efter med det tempot jag höll. Det var bara att bita ihop och öka med andra ord och det såg ut att lyckas. Vid 42 km-skylten hade jag en dryg minut på mig så jag slappnade av lite men insåg snart att sekunderna gick snabbare än vad avståndet krympte. Trots en rejäl spurt missade jag målet med nio(!) sekunder och kom i mål på 3:00:08. Skylten var helt klart felplacerad: en kilometertid på 3:45 mellan 41 km och 42 km och sedan 195 meter på 1:24 känns ganska orealistiskt, speciellt med tanke på spurten…

Det missade målet till trots (Boston nästa!) är jag mycket nöjd med loppet. Det blev trots allt nytt marathon-PB med drygt sju minuter och det utan ens så mycket som ett skavsår! Själva banan var lite tråkig: inte en enda backe på hela vägen. De brantaste motluten var som på Säröbanan ungefär: man måste vara riktigt trött för att överhuvudtaget känna dem. För att undvika benstelhet kan jag rekommendera en promenad direkt efter loppet och sedan en lång jacuzzi-session! 🙂