Idag åkte systern hemåt igen och påskledigheten är till ända. Innan hon åkte hem tyckte både hon, jag och sambon att det kunde vara trevligt att knyta ihop säcken och springa intervallmilen en sista gång, som för att tacka av den för den här gången, så imorse stod vi åter på gatan och försökte enas om vid vilket “Nu!” vi skulle starta. Innan hade systern skuttat runt på stela ben och tjoat att “Idag ska vi persa!”. “Yeah, right.” tänkte jag, men när starten gick stack hon iväg som om hon verkligen menade allvar. Vid första svängen hade hon lämnat oss andra en bit efter och vid andra kröken hade hon ett rejält försprång.” Det här kommer aldrig att hålla” tänkte jag, inte utan skadeglädje, och hon såg verkligen sjukt stel ut och hade det fulaste löpsteg jag någonsin skådat där hon vaggade fram i en rasande fart. Vid 4 km blev hon ändå omsprungen av sambon som körde svårt proggressivt och sen började även jag komma ikapp henne. Jag tänkte att hon tappade rejält i tempo, för jag, som slutat titta på Garmin medan jag springer, trodde jag hade gått ut i 5.20-tempo och nu sakta dalade ner mot 5.45-tempo. Vid 6 km närmade jag mig ännu mer och trodde att nu, vid sju, kommer jag att dra förbi, men då ökar hon plötsligt igen. Efter andra vändningen tänkte jag att nu är hon chanslös för nu ska jag spurta, men då tar hon av sig tröjan och lägger i överväxeln och sen försvann hon i ett moln i fjärran, i bara sporttoppen.
Vid målspurten drog jag på och tänkte att blir det här under 55 min är jag nöjd, men när jag stängde av klockan såg jag till min stora förvåning att jag gått i mål på 52.04 vilket bara är 24 sekunder långsammare än mitt pers från Sylvesterloppet vid nyår. Systern gick in på 50.3x och hade mycket riktigt gått ut ganska hårt och betat av första 3 km på 14 minuter och därefter sackat lite innan hon tog ny fart.
Medan jag sprang kändes benen starka och rejäla, men jag kunde inte röra dem snabbare än jag gjorde, och ingen mjölksyra eller annat trams fick jag heller. Enda sviterna efter fredagens löpturer verkar vara en känning i höger hamstring vid 5 km, men det var ju överkomligt och beror nog på att vid 5 var sträckans elakaste motlut.
Jag är nöjd och förvånad över dagens resultat, men nu ska jag vila.
Tillbaka på brottsplatsen
Welcome
10 Comments
Submit a Comment
Want new articles before they get published?
Subscribe to our Awesome Newsletter.
😀
Klappar händerna!
Hoho! Det var sannerligen ett skratt som piggade upp i feberångorna, Leif!
Ska ni vila imorgon?
Hmm mest impad är jag över att du tog dig runt med sådan fart, särskilt med tanke på allt mat du nyss lassade in! Men det gjorde visst susen, och det förstås att en gräddig pasta är en bra laddning visste vi ju sedan tidigare 🙂
Men lilla snigel. I ditt fall gäller det att få operera dit något *flinar*
Jag sitter här och funderar på vilken del av hjärnan det är som du saknar… Någon måste det vara. Funderar också på om också jag kanske kunde operera bort den samme – man verkar få skoj då 😀
Du är galen!
Hej på dig!
Grattis du är så duktigt att du årkar träna så himla mycket. Jag har varit kanska så lat under påsken. I långfredags tog jag fram min cykel och cyklade c:a 25 km, käns kanska sköööönt, fast det va mot vind nästan hela tiden. Sedan idag tog jag en liten promenad 5,2 km, då va det kalt jämför igår, det va så himla varmt jag jobbade i trägården hela dagen. Ev onsdag blir det gym, men sedan hinner jag inte träna något under veckan min gubbe fyller 70 år och då måste jag fixa här hemma. Fast jag har inte ngt större intresse. Men jag få offra min träning till fest fixandet. Triss!!! Men du kan köra hårdt eller hur??? Ha det bra/Maire
Sedan kan man ju fråga sig hur klokt det är att maxa några dagar efter ett en sådan långpanna? På tal om tramset med mjölksyra så brukar jag säga att jag får vinsyra. Man kan väl inte får mjölksyra när man inte dricker mjölk 🙂