Jag är ensam och instängd. Hemmaberget har just stängts av för vintern till skydd för stackars gemsar och annat vilt. Bilen står på en parkeringsplats i Scwheiz och cykeln har en pajad bakbroms – en viss nackdel i ett land med branta backar. Säsongen för vandring och klättring är definitivt slut, snön på topparna kryper ner lite längre varje natt.

Det är med tilltagande rastlöshet jag började snegla på de nya skorna, som jag passat på att köpa under en timmes besök i Sverige och Stockholm för ett par veckor sedan. Skinande rena, precis så som löpskor inte ska vara. Jag tvekar, tittar ut, grunnar på att låna en cykel i stället, funderar på att bara yoga. Sen knyter jag skosnörena och är iväg.

Känslan infinner sig i takt med rytmen. Stigen ångar under fötterna. Dofter av stall, skogsmylla och höst som övergår i vinter. Våldsamt dånande vattenfall, vita toppar i solsken. Det är säkert femtielfte gången som jag, överväldigad, återupptäcker hur härligt det är att vara ute och bara springa. Hur kan man glömma så lätt?!

Jag har ibland alltför lätt att tänka “träning som träning”, att det inte spelar så stor roll vad jag tränar. Bara det blir någonting alls. Men ibland går det upp för mig att varje träningsform uppfyller sina egna specifika behov. Om klättring inomhus är “moving meditation”, så är multipitch utomhus snarare ett ständigt arbete med självet. En halvdags ensamvandring på hemmaberget ger rymd för filosofi och tankar, medan ett löppass tvärtom låter mig koppla bort alla tankar och fokusera på själva aktiviteten och den allra närmaste miljön. Aktiviteterna som uppfyller det kan vara olika, men alla delarna behövs.

Det var ett nöje att få föra in passet i träningskalendern. Jag har dragit på loggandet länge nu, varit borta från Funbeat sedan i juli, innan vi åkte till Equador för bergsbestigning. Den resan tog verkligen musten ur mig och jag har behövt komma bort ifrån allt vad prestationer heter. Ingen träningsloggning på ett par månader, för kanske första gången på 6 år! Det tog en timme att komma ikapp med att skriva in… Jag vill ju ändå kunna titta tillbaka senare. Nu är jag ikapp.

Kanske kommer det ett eget inlägg om Equador, med lite tur. Men ännu drygt två månader efter resan behöver jag ta lite avstånd, och bara njuta av att uppleva det vackra i det enkla. Det spontana, lekfulla.