Dagens kalenderruta kommer att bli jättelång, så kommentarerna fyller jag på här i stället.

Start 6.00
Dagens första mil utan varesej mp3 eller vätska. Öronbedövande skrän från måsar och kanadagäss. Vacker soluppgång. Lite snabbare än menat men jag tittade aldrig på klockan.
Efteråt blev det gainomax, rostat bröd, te, chips och kaffe.

Start 9.00
Andra milen. Alldeles för snabbt i början, men det kändes så lätt. Hade mp3-spelare så det var väl därför. Lugnade mig sista km. Måste ta det lugnare nästa mil. Kul att möta sambo och syster på vägen. Syrran såg lite lengräddad ut i sin röda toppluva.
Efteråt lite proviva, gröt med äpplemos, mer chips, cocacola.

Start 12.00
T-shirt och shortspremiär. Ruskigt varmt trots det. Syrran tog äntligen av sig mössan. Mer realistiskt tempo. Det har börjat blåsa nu och vi hade motvid halva sträckan som fläktade skönt, men som sög lite. Fick benmassage efteråt av systerdottern som äntligen gått upp.
Efteråt cocacola, banan, proviva, tomatsoppa, benmassage.

Start 15.00
Lite stelt första metrarna men sen släppte det. Motvind på rakan över åkrarna gjorde det jobbigt att andas, men det släppte när vi vände om. Vid km 4 började jag knappa in på systern och det gjorde mig bekymrad för jag tänkte att nu har hon nog ont någonstans och då är det ju ingen sportslig glädje i att springa om henne, men på sjunde km passerade jag och hamnade framför. Vid vändningen frågade jag om hon ville springa förbi men hon sa att vi kunde turas om i motvinden. Sen sprang jag och väntade på att hon skulle springa förbi så att jag kunde ta det lite lugnare men hon passerade aldrig och efter alla dessa Hjälmrundor där hon sprungit bakom och jagat på mig har gjort att jag kan bara inte sänka tempot när hon ligger bakom, så där sprang hon och hade ont i knät (fick jag veta senare) och ville inget hellre än att jag skulle sakta in, och jag sprang före och kunde bara inte släppa tempot. När vi kom fram var jag så trött att jag var tvungen att sätta mig ett tag.
Efteråt tog jag en gainomax, åt en del av en pizza och drack en alkoholfri Carlsberg och påskmust. Mumma.
Vi börjar bli slitna nu allihop. Jag känner när jag springer att benen känns starkare och fräschare än vad de varit om jag sprungit 4 mil i sträck så orken i benen är det inget fel på, men huvudet är så trött, så trött och jag känner mig sömnig och vill bara gosa med soffan. Det här är en intressant träningsform för mellan passen går kroppen ner i återhämtningsmood och sen ska man plötsligt ut och springa en mil igen.
Det är svårt också att få huvudet att inse att det inte är ett milpass som ska betas av så kvickt som möjligt utan att det snarare får ses som en del i ett långpass och att tempot borde vara därefter.

Start 18.00
Fyllde upp mp3-spelaren med Johnny Cash för att kunna hålla långpasstempo och den här gången gick det bättre. Låg och växeldrog med systern som börjat bli trött. Jag var också trött, men på ett konstigt sätt. Benen och kroppen kändes starka och springdugliga och jag hade inte ont någonstans eller kände mig stel som man kan göra mellan 4 och 5 mil när man springer sammanhängande. Det närmsta jag kan beskriva det som är att jag var trött på att andas. Det var tröttsamt att få luft och efter 6 km kändes det även jobbigt att ligga kvar i vägrenen.
När vi kom hem sa systern att det här var hennes sista och sambon satt och stirrade tomt framför sig och sa att han var klar för dagen också.
Jag vet inte hur jag ska göra. Om jag inte får med mig en medcyklare stannar jag hemma för jag känner mig lite oberäknelig.
Jag har i alla fall sprungit 5 milintervaller i hyfsat tempo så jag kan med gott samvete kalla det här för ultraintervaller och tycka att det varit en bra och lärorik dag.

Systern sa f ö också att hon ville byta ut mig mot en annan syster som inte fick så knäppa och jobbiga idéer och att hon saknade tiden då de knäppaste idéerna vi hade gällde egna påhittade regler till sällskapsspel.

Start 21.00
Ingen annan ville följa med, men jag tyckte att det kändes lite rumphugget att ge upp nu, för jag var så inställd på att klara minst 6 stycken och när vi sprang den femte milen hade jag inte någon känsla av att “detta var den sista”, så när klockan närmade sig 20:45 fann jag mig letandes efter torra kläder och de jag sköljt upp efter första milen hade torkat så de tog jag.
Det hade nästan blivit helt mörkt och ensam stod jag nedanför föräldrahemmet för att ge mig av. Det var den enklaste starten av dem alla. Inget: “När ska vi starta? Vad är klockan? Min är bara XX:58. Nu startar vi. Nej nu. Klara färdiga. Nu”
Det var bara att starta. Ingen mp3-spelare för det kändes som att det var ganska bra att höra vad jag hade omkring mig i mörkret, och dessutom är det lättare att ta det lugnt utan musik.
Och medan jag sprang där i mörkret kom jag nästan med en gång in i andra andningen och jag kände mig urstark, som att jag hade kunnat hålla på hela natten. Nu i efterhand inser jag att det beror på det sävliga tempot, men där och då var det underbart. Svalt och vindstilla. Inga problem att andas, och inte ont någonstans och inte trött någonstans. Arga tofsvipor skällde på mig från åkrarna och bilisterna undrade nog vad det var för tok som var ute i mörkret. I baslägret var de lite oroliga för att jag skulle ut ensam så jag smsade vid 5, andra vändningen och 9 km. (Kanske ska kalla 6.45-tempo för sms-tempo i st f prattempo.) Vid 4 km tänkte jag att även om jag viker av och springer hem efter 5 har jag ändå sprungit längre än någonsin tidigare, men kämpeMaria som jag inte ser av så ofta sa till mig att jag var dum i huvudet om jag inte tog de sista km som ändå var de lättaste, nu när jag var så nära, så jag sprang vidare under den stjärnklara himlen och kände mig så stark så det var helt sjukt. De sista fyra km var turens snabbaste och när jag svängde in på vägen till föräldrahemmet såg jag tre figurer som stod och vinkade. När jag närmade mig hörde jag även hurraropen och jag blev alldeles rörd (det blir jag nu när jag skriver om det också.). Där och då kändes det som att jag lätt kunnat ta två till, men efter att ha sett sambons trött-tomma blick och insett att alla höll på att gå och lägga sig duschade jag, åt och åkte hem.
Och jag är så jäkla nöjd.
Denna långfredag har jag sprungit 60 km och snittat 6.10-tempo.
Ofattbart!