Från snöstorm och farligt dålig sikt till sol på klarblå himmel. Vi fick allt under de två senaste helgerna i Alperna. Jag börjar lugnt med lite kamp mot elementen i Grossglockner-området.

Vägen är målet

Vi hade redan fått ställa in alla alpresor flera helger i rad på grund av ogynnsamma väderprognoser. Långhelgerna hade regnat bort medan vi grävt djupa gropar i soffan. Men det stora problemet var att turen vi planerat är beroende av rätt snöförhållanden, och inte kan göras sent på säsongen. Att tälta i snö innan hytterna öppnat verkade lite väl ambitiöst som ett spontant helgprojekt, så det var ett ganska kort tidsfönster kvar. När nu en helg kom med utlovat uppehåll i minst två dagar tog vi chansen med hopp om tur.

“Vi” var en grupp vänner på 6 personer som ville öva på firn- och isklättring, gärna i kombination med natursköna glaciärvandringar, kamvandringar och toppbestigningar . Ett utmärkt område för att göra detta verkade vara runt det 3798 meter höga Grossglockner, Österrikes högsta berg. Grossglockner-kedjan är en del av nationalparken Hohe Tauern, som med 1800 kvadratkilometer är det största naturskyddsområdet i Centraleuropa och innefattar mer än 300 toppar över 3000 meter. Reservatet är också känt för en unik artrikedom i flora och fauna, med många arter som helt har trängts ut från mindre skyddade områden i Alperna.

Bara att ta sig till punkten där vår vandring skulle börja var en upplevelse. Från närmsta byn Fusch på 805 m höjd kör man upp mot Grossglockner Hochalpenstrasse, som börjar vid 1145 m ö h och snirklar sig i snäva sepentiner upp till högsta punkten Hochtor på 2504 m ö h, med en härlig utsikt över ängar och vita toppar. För många är denna väg målet; förrutom trädkramare och alpinister dyker förare av starka sportbilar och motorcyklar upp längs de slingrande vägarna. Efter den dryga kilometern i höjdled upp till Hochtor går det utför en bit, för att sedan stiga igen mot vägs ände: Franz-Josefs-Höhe 2369 m, namngivet efter den österrikiske kejsare som vandrade hit 1856 för att skåda landets högsta topp.

Turförlslaget hade utarbetats av vår vän Sebastian, som tyvärr tvingats iväg på tjänsteresa på kort varsel. Hans andra hälft Steffi samt paret Sylvain och Antje mötte oss vid parkeringen allra högst upp på Franz-Josefs-Höhe.

Mot hytten

Vägen till hytten börjar enkelt längs med Gamsgrubenweg, en gruvgång utarbetad som ett museum över bergets historia. När man kommer ut från de mörka, droppande gångarna kantas vägen av östalpernas längsta glaciär Pasterze, som börjar vid det 3453 meter höga Johannisberg och löper förbi Franz-Josefs-Höhe ner till 2100 m över havet. Tyvärr smälter den snabbt, liksom de flesta andra glaciärer i Alperna gör sedan decennier. Förrutom Pasterze kan man fästa ögonen på söta murmeldjur som ränner runt lite här och var, det ska också finnas stenbockar, örnar, lammgamar och annat vilt. Med varje höjdmeter blir dock landskapet lite kargare. Man får in den rätta högalpina känslan med korsandet av Wasserfallwinkel-glaciären och scrambling över brant blockterräng de sista höjdmeterna till hytten.

Oberwalderhütte nås normalt på 2½ timmar från parkeringen på Franz-Josefs-Höhe. Vi tog 4½ timme på oss, men det var efter att halvvägs ha insett att plånboken ligger i bilen. Och vi tog det dessutom ovanligt lugnt eftersom Markus plågades av huvudvärk, kanske var det höjden som gjorde sig påmind.

Låga moln hängde över oss, men det var uppehåll, relativt varmt och ibland överraskades vi av en solglimt. Våra mindre glömska färdkamrater hade hunnit med en kortare tur innan vi samlades för en klen middag på hytten, följd av flitig träning på glaciärräddning i trappen upp mot sovsalarna.