Nedan återfinns en jämförelse av km-tider från ultraintervallmilen sprungen 7 november och igår. När jag sprang i november persade jag också, men då på 51.04. I november var jag helt färdig efteråt och fick ligga länge på golvet i vardagsrummet och pusta ut innan hjärtat slog normalt och jorden slutade snurra. Igår pustade jag ut någon minut ute på gatan innan jag gick in och duschade och mådde som vanligt.
I november var det en brutal kamp från andra kilometern och in i mål, igår var det en skön känsla av “avspänning i ansträngningen” och enda gången jag upplevde att jag verkligen pressade när kroppen sa nej var sista lilla motlutet innan jag svängde in på sista gatan, och den känslan var över på några meter.

Det går inte att persa så brutalt som jag gjorde igår utan att vilja reflektera över vad som gjordes så bra och vad som kan göras för att återskapa känslan längre fram.

Den största framgångsfaktorn är såklart att under de senaste tre månaderna har jag haft mitt livs enda två perioder med strukturerad fartträning, men även det mentala spelar stor roll.

Efter den sköna maran i Strömsund i januari skrev jag ner allt som var bra i min anteckningsbok och upptäckte att det som hade störst påverkan på upplevelsen var det som hände i huvudet. Systerns kompis satt ju och gav oss massa goda råd om mentala målbilder på vägen från Jokkmokk till Strömsund och det gjorde stor nytta. Jag är otroligt lättsuggererad och när det började kännas motigt i Strömsund tänkte jag “Det är kanske lite jobbigt nu vid 29 km, men så bra som det känns nu har det aldrig känts vid 29 förut”, eller “jag har lite kramp i foten nu, men om jag bara slappnar av så går det över” och det kändes bra och krampen försvann istället för att eskalera.
De tankarna hade jag med mig igår och när jag sprang i motlutet vid 5-6 km och även sista km fick jag anstränga mig lite extra men jag tänkte att det är jobbigt nu, men det känns bättre än vad det någonsin gjort här, och jag lyckades lura mig att hålla tempot uppe.

Från Kiel hade jag med mig känslan som kom vid 5-6 km när jag sprungit ett parti i motvind och det blev ett parti med medvind igen och det kändes otroligt lätt.
Igår när jag sprang undrade jag vid 3-4 km om jag inte gått ut lite väl hårt och om det skulle straffa sig, men då tänkte jag att vid 5-6 km kommer det att kännas lika lätt som medvindspartiet i Kiel. Då ska jag komma in i andra andningen, och efter ansträngande motlutet vid 5-kmmarkeringen slappnade jag av och tempot blev också bättre på km 7 och 8.

Från alla löpbandspassen jag sprungit den senaste tiden bär jag med mig känslan av att om jag ska överleva ett visst tempo i en viss distans gäller det att hitta avslappningen i det tempot. Att använda så lite kraft som möjligt istället för som jag tidigare alltid gjort, ta i så mycket jag bara kan.

Ännu en avslappningsinsikt fick jag när jag läste ett stycke i en bok (tror det var Fixx-boken) där någon snabb löpare sa att “det handlar om att slappna av. Och om det känns jobbigt eller gör ont får man justera löpningen så att det känns bra.” Det är mycket möjligt att jag missuppfattade vad som menades, men det är ju skitsamma så länge det som jag uppfattat hjälper mig. Jag har ofta händerna långt ner när jag springer och i lugnare tempon gör det ju inget, men igår när jag sprang märkte jag att jag blev trött i överarmarna av den längre och snabbare pendlingsrörelsen. Bara genom att böja armbågarna lite mer och hålla händerna lite högre, men fortfarande avspända och parallellt med kroppen så kändes det mycket bättre och överarmarna kunde slappna av.

Och i Kiel upptäckte jag att jag behöver inte dricka när jag springer en mil och det hjälpte ju till också.
Nu hoppas jag bara att jag kan återskapa den här känslan när det verkligen gäller.

Det allra lustigaste är ändå att när jag kom i mål i november kände jag att “yes! PB! Hurra!”, men igår kände jag “VA!? 48? Det här kan inte stämma. Det här är inte min tid som Garmin registrerat. Det måste vara fel.” Jag är glad att Hans var med i både start, mål och utmed banan för annars hade jag inte trott på det själv. Ett tag trodde jag till och med att banan blivit kortare under vintern. I och för sig har jag läst att skalvet i Chile har påverkat jordskorpan, men jag tror inte att det ger utslag i Fjärås.

Det roligaste av allt är att systern är så stressad nu av att mitt milpers bara är 8 sekunder sämre än hennes att hon igår smsade först mig, och sedan när inte jag svarade på studs, även Hans för att ta reda på vilket program jag följde. Och lite senare när jag smsade henne att vi kunde tävla mot varandra på lördag eller söndag när vi ses svarade hon “På lördag ska jag springa 30 lätt distans. Distrahera mig inte.” “På söndag ska jag springa 60 lätt distans. Distrahera mig inte.”
Tihi.