En man kommer in på en bar och beställer åtta dubbla whisky. Bartendern radar upp de fyllda glasen framför mannen som tar de två yttersta glasen och tömmer ut dem i vasken på andra sidan bardisken.
-Varför gjorde du så? undrar bartendern.
-Jo, svara mannen, den första är så nedrans äcklig och den sista blir man så himla dålig av dagen efter.
Ridå.

Ungefär så fast tvärtom var det med ultraintervallerna.
Hade jag fått behålla två av dem hade jag utan vidare valt den första, där jag lätt och ledigt sprang över åkrarna i soluppgången med måsar och gäss som vaknade till liv utmed vägen under himlen som gick från mörkblått till rosa och vidare till ljusblått.
Och den sista där himlen snabbt mörknade från rosa till svart med stjärnorna som framträdde allteftersom det blev mörkare. Lätt och behagligt kändes det även då, fast på ett helt annat sätt.
From dusk til dawn, liksom.

Och det var som sagt tidigare en himla intressant form av löpning. Sambon som lätt och ledigt sprang över sex mil första gången han deltog i ett sextimmars fick nog redan efter femte intervallen. Tröttheten, men även styrkan jag själv kände var helt annorlunda än om jag sprungit flera mil i sträck.
Det var som ett fullskaleexperiment på uthållighet, men även min återhämtning efter en sån här typ av ansträngning tycker jag är spännande (för mig är den spännande i alla fall).

Energimässig återhämtning:
Igår, dagen efter äventyret, vaknade jag strax innan sex och kände mig utvilad trots att jag bara sovit knappt sex timmar. Drack te och blev skithungrig. Strax efter sju åt jag en pizza med extra ost och kände mig helt förtappad. Vid 12 åt vi rejäla hamburgare med pommes frites och god sås och vid tre var jag upprörd på sambon som inte ville äta thaimat “för vi åt ju alldeles nyss”. Vid 17.30 blev det i alla fall thaimat och film och efter det efterföljande badet var jag hungrig igen och skulle kunna döda för att få sätta i mig fin-osten som vi skulle ha på annandagen. En kort överläggning senare skar jag upp två försvarliga bitar och satte i mig den ena och njöt i fulla drag. Sen plockade vi fram både bröd, ost, marmelad och olivolja och satte i oss lite till. Tänk om Anna Skipper fått tag i mig där. Vid 20-tiden var jag så trött att jag skelade och vid halvtio gick jag och la mig.

Kroppsmässig återhämtning:
När jag vaknade på påskafton var jag som sagt pigg och glad och inte särskilt stel heller. Hade en svag känning i höger sittbensknöl som gick över när jag rörde på mig men i övrigt inte ont någonstans. Det kändes som dagen efter ett stillsamt långpass och absolut inte som att jag sprungit så överlångt dagen innan.
Efter hamburgaren handlade vi trädgårdssaker och jag gick ut i trädgården och planterade saker, röjde små-sly, räfsade löv och snyggade till i trädgården. Kände mig varken öm eller särskilt stel och kunde både gå i trappor, bära kvistar och klättra upp och tömma lövkorgen på berget bakom huset utan vidare, men framåt eftermiddagen började jag bli så nedrans sömnig igen.
Var gång jag satte mig ner gick kroppen in i något som påminde om meditationsmood på studs och det var ju skönt i och för sig. Lite lustigt var det också att när jag stod vid kylskåpet och mölade i mig den första ostbiten försvann alla smakintryck när sambon tilltalade mig, eller när kylskåpsdörren gnisslade. Det var som att hjärnan inte fixade smak- och ljudintryck på en gång. Skumt. Jag gick och ställde mig i ett hörn och blundade för att inte berövas njutningen av ostsmaken.
Jag somnade ju tidigt men jag vaknade en gång mitt i natten och det var som att vakna mitt under en pågående operation. Hela kroppen smärtade och var alldeles stel. Jag hade ont i halsen och kände mig febrig. Gräslig känsla och jag somnade snabbt om. När jag vaknade efter tio timmars sömn vid 8-tiden på morgonen var all värk som bortblåst och kroppen kändes helt okej igen. Jag vill nog inte veta vad min kropp gör på nätterna för att återhämta sig medan jag sover, men så länge det funkar så skiter jag i vilket.

Nu är jag himla sugen på att gå mig ut och springa snart igen och känna hur det känns, men det väntar jag nog lite med.