Lite ursäktande förklarade jag för doktorn i supraledare igår, att jag blev deprimerad i vintras.
“But you don´t look depressed!” utbrister han med ett leende.
Och jag lika leende: “I knoooow…. That´s why nobody believes me!”
Han blev lite tagen på sängen, men det var skönt att få säga så till någon.

Jag börjar komma tillbaka nu, sakta. Har skrivit ett hurtigt blogginlägg om mål 2009 och jag kommer dit, ingen fara. Allt får ta sin tid.

Igår längtade jag för första gången sedan november efter att gymma. Jag älskar att gymma. Men lusten har inte funnits där på länge.
Igår var det självklart, och nu sitter jag med en fantastisk träningsvärk.

Jag har fortfarande ingen lust att cykla. Jag älskar att cykla. Men det kommer kanske nästa vecka. Eller så är kroppen utsliten efter långhelgen i Alperna. Äntligen årets första skiddagar!! =)