På grund av släktträff ställde jag in årets medverkan i Lidingö Ultra och det kändes ju lite trist så klart. Hisingsrundan är inbokad istället så lite får jag ju röra på benen den helgen i alla fall och det är ju alltid trevligt.
Däremot tyckte jag att det var synd att jag inte fick tillfälle att springa utmed vattnet och i skogen på Lidingö på senvåren när det är så vackert, men jag tänkte att det blir ju säkert fler tillfällen.
Att det skulle bli så här snart kunde jag aldrig tro.
Häromveckan fick jag ett nytt uppdrag på jobbet och det första tvådagarsmötet jag skulle vara med på var placerat på kursgård på Lidingö, oklart var.
Hurra tänkte jag och packade ner springsaker.
Upp före fem på måndag morgon och iväg. När jag kommer fram till stället vi ska vara på tittar jag ut genom matsalsfönstrena och ser att precis nedanför går vägen där jag sprang utmed vattnet på Lidingö ultra för nästan exakt ett år sedan. Där ska jag springa innan middagen, tänkte jag.
Dessvärre höll mötet på till sju på kvällen och när alla skelade av trötthet var det dags för gruppövning med rep och tennisbollar och sen fick vi femton minuter på oss att byta om till middag 19.45. Ingen tid för löpning således.
Jag totaldäckade vid tio och sov som en stock.
Morgonen därpå skulle vi börja 8 så jag ställde klockan på halvsex och var kalaspigg när jag vaknade, åt ett äpple och en apelsin och tog på mig kläderna och sprang iväg.
Vad det var vackert. Och vad jag kände igen mig. Riktigt kul. Och det böljande partiet på LL-banan med en svepande utförslöpa efter varje motlut. Underbart. Och det knixiga partiet där det var så himla brant korta partier.
På fjärde bilden syns enda stället där jag höll på att springa fel. Håll till höger ni som springer i år.
När jag sprang in i soluppgången och nästan var hemma såg jag hur lite som fattades för att få ihop milen sprang jag och vände vid trädet och såg tipspromenadsfrågan.
Tror inte man behöver svara på de frågorna om man springer ultra.
Sen var jag i tid till både frukost och möte och de andra tyckte jag var tokig som sprungit en mil innan frukost.
Jag tycker det var tokigare att sitta och titta på hockey till sena kvällen när man varit uppe sen fem och haft möte till sju på kvällen.
Tur att vi är olika.
Tänk om alla skulle ut i skogen vid 6 på morgonen för att få en underbar naturupplevelse.
Vilken trängsel det skulle bli.
Nästan som på Lidingöloppet.
Usch.