Trots att mamma var ruskigt taggad och hade PB-vittring efter den inspirerande uppvärmningspromenaden genom Botaniska, där vi även passade på att lukta på blommor och att gå på toaletten tog det en dryg minut att komma till startlinjen och sen tog det ytterligare ett par hundra meters kryssande mellan tanter i armkrok innan vi kunde börja smålufsa. Vi var uppe i farter runt 7 min/km flera gånger och jag tänkte att nu blir det rekord. Det såg t o m ut som om hon kunde springa in det hon missade på att stanna vid båda vätskekontrollerna MEN! Då händer det! I en buske vid fågelhuset står en orkester och spelar och precis som förra året var det mammas svägerska som spelade horn och naturligtvis skulle det hälsas. Mamma ångade fram genom intrument och notställ till de lätt roade musikernas förskräckelse för en kort pratstund. Precis när jag trodde att vi var på gång igen pekade svägerskan på min kusin som satt och spelade trummor i buskarna och en ny hälsningsrond genomfördes och sen var det kört. Men mamma fick en jäkla skjuts efter pratstunden och ångade iväg mellan tanter och flanörer och det var knappt jag hann se vart hon tog vägen. Vid km 4 (som f ö bara är 740 m) sa hon att hon läst om blodomloppet och undrade om vi inte kunde vara med på det också. Slutspurten var oförglömlig och precis efter mållinjen sa hon att det här var underbart och att hon hade kunnat göra det en gång till med en gång.
Och jag hade gärna följt med 🙂