Som vanligt skriver man som minst i dagboken när det behövs som bäst. D v s när det mesta kring träningen känns skit och man bara känner för att slänga allt överbord. Nåja, jag får bryta ihop och komma igen både med bloggandet och reparerandet av en gammal gisten kropp.

Under början av perioden, vecka 11, kom de första känningarna av höger hälsena. Jag hade stora problem med hälsenan under slutet av min tävlingskarriär som orienterare, för ca 9-10 år sedan. Det som till slut fick styrsel på den skadan var excentriska tåhävningar, d v s uppfasen obelastat genom att häva sig upp med armarna mot ex.vis ett trappräcke. Sedan släpper man sakta ner med full belastning (kroppsvikten) till översträckt lägem, d v s hälen är lägre än framfoten. Det senare uppnås genom att övningen genomförs på ett trappsteg eller en pall med stöd endast under tårna.

Denna skada har jag sedan aldrig känt av (“aldrig”, men jag kan faktiskt inte minnas att det hänt). Men nu var det alltså dags! Det började som en sliten stelhet/ömhet runt fotknölen på utsidan av högerfoten, men snart också som en liknande känning kring hälsenan långt ner i höjd med fotknölen. Jag satte ganska direkt igång med de excentriska övningarna och har väl hållit det hela i schack utan att bli värre. Samtidigt är jag tillbaka i att hälsenan är öm och stel på morgonen (får gå med 20 cm-steg till köket och göra välling när Agnes vaknar 5:30), och den känns av rätt rejält i början av varje pass. Efter lite stretching går det att få den att kännas OK resten av passet men det är ju naturligtvis bara en tidsfråga innan det blir ännu värre om jag inte gör något radikalt…

Grundproblemet med hälseneskadan är egentligen inte senan, utan en överrörlighet i fotleden som jag har till följd av ett antal fula vrickningar tidigt i orienterarkarriären (runt 18-20 års åldern).

Jag ser flera möjliga orsaker till att detta kommit tillbaka:
– Sprungit mycket på hårt underlag i vinter, har nog inte kört så här mycket asfalt sedan 7-8 år tillbaka.
– Det har samtidigt varit mycket löpning på halt underlag, och i olika varianter av snö. Helt klart har jag sprungit och spänt mig mycket.
– Känningarna sammanfaller ganska väl med att jag tagit tag i styrketräningen lite mer seriöst varje vecka. I veckans styrkepass ingår en ganska tuff spänstövning för vad/vrist som kan ha utlöst detta.
– En annan ändring som sammanfaller i tiden är att jag bytte skor. Jag var inledningsvis inte riktigt nöjd med dem, och är det fortfarande inte även om jag trivs lite bättre med dem nu. Jag upplever skon som lite för löst sittande runt hälen, vilket möjligen kan göra att hälsenan får ta upp onödigt mycket parerande arbete i sidled.

Åtgärder
– Ingen löpning v12. Raska promenader istället.
– Excentriska övningar 3 ggr/dag.
– Byt ut spänstövning i styrkepass mot tåhävningar (genomfört från v 12)

Glädjande under perioden är att jag upplever vänsterknät som mycket stabilare. De sista 2-3 passen kändes verkligt bra.

Från mitten v12 ca har det varit uppförsbacke i form av dåligt med sömn och “något i kroppen”. Barnen har varit sjuka och det har varit diverse löpningar upp för att ta hand om hosta och mardrömmar. Detta hackar såklart upp min egen sömn, och jag har vid några tillfällen varit rejält zombietrött. Under samma period har jag också haft lindriga förkylningssymptom, och på vissa pass har jag känt mig tung och sliten både i luftvägar och muskler.