Jaha göbben börjar bli gammal 🙂 Blev inte alls 3:15 utan 3:22. Egentligen så klart en helt ok tid för en glad amatör. Men alltså hela sju minuter sämre än förra året. Hmmm… Anledningarna är dock tämligen lätta att finna. Sprungit mkt mindre än vanligt senaste tiden. Varit mer utförs och längd den här långa vintern. Och att komma igång med löpningen en vecka innan en mara och sikta på 3:15 e så klart lite väl optimistiskt hehe. April e helt enkelt väldigt tidigt att springa snabbt om man inte använder vintern till att kuta utan till annat. Det lär även va så att senaste årens allt mindre löpning till förmån till mkt cykel och en del simning helt enkelt gör att man inte kutar lika bra längre. Men va gör väl det? 🙂 3:22 duger och det vore väl könstigt om det inte märktes att man sprang mindre än förr. Om loppet som sådant kan sägas att tanken alltså va att gå sub-3:15 genom en vettigare plan än förra gången det begav sig i Wien. Då blev det 3:15:20 med rejält jobbiga sista 15 km. Pga alldeles för hårt utgångstempo med en första halvmara på 1:33 då orkade man inte riktigt hålla ut och sprang andra ganska mkt långsammare. Alltså va tanken en bättre plan som jag dessutom skulle hålla mig till. Haha. Nåja… Gick ut lite för hårt igen… Även för en tid kring 3:15. Men inte så för-fort som sist. Första milen på dryga 44 minuter. Liiiite för fort… Men ändå helt ok tyckte jag. Det luriga va att jag egentligen redan första milen kände att det va liiiite för fort för mina ben. Orken i kroppen hur bra som helst. Men redan vid 13-14 kände jag att benen blev oväntat trötta. Inte bra. Och redan där fattade jag att 3:15 inte skulle fonka. Men kanske kring 3:17-18 eller nåt. Första halvmaran gick egentligen autistiskt perfekt tidsmässigt 🙂 1:36:30 som alltså skulle ge mig dryga 1:38 på andra att gå sub-3:15. Helt enkelt ett ganska bra 3:15-upplägg kan man tycka. Förutom det att jag insåg att det va kört. Va på tok för seg i benen redan då. Ok att man kanske i den bästa av världar vill ha en negativ split t o m och göra så mkt som 1:38 första halvan för att sen köra 1:37 andra. Men så vet vi ju att det inte funkar. Man måste gå ut väldans lugnt för att orka öka på en mara 🙂 Och det e bättre att ha lite buffert. Men då inom ramen för vad man ändå orkar. Och började alltså logga alldeles för långsamma km-tider redan vid 23-24 km. Var väl inte alldeles för ledsen för det dock. Kände att jag hade såpass koll att jag skulle komma runt om jag drog ner farten lite. Och 3:15 hade jag givit upp ändå… Men sen blev det faktiskt än trögare mellan säg 26 och 37 km. Fifan va långsam jag va då. Loggade massa km strax över 5 min-fart. Och det har man ju så klart inte råd med. Så t.om. sub-3:20 sprang ifrån mig. Lite snopet… Trodde faktiskt inte att jag skulle tröttna så mkt att jag missade 3:20. Men tog mig i kragen sista 5 så där och gick helt ok, relativt sett, den biten. Så va tusan… Får va rätt ok nöjd med tiden och placeringen ändå. Så här i efterhand nundrar jag hur jag ens kunde tro att jag skulle fixa 3:15. Haha. Har ju aldrig kutat så lite som den här våren. Och har aldrig åkt så mkt utförs å även på längden. Så att motorn kändes bra men benen alldeles för tunga va ju inte konstigt. Men som vanligt lite kul att man e gött naiv och inte riktigt kan inse sina begränsningar 🙂 Ute i Pratern längs världens längsta jävla raksträcka va det ju hur trist som helst. Haha. Men sen mötte jag Jonas på väg tillbaka in mot stan å insåg att han nog bara va knappa 4-5 minuter efter. Och man ville ju bli bästa Åmålsbo så det va bara att rycka upp sig lite det. Lyckades hålla honom bakom mig men det va bara med 3-4 minuter till slut. Han hade helt klart lagt upp racet mer smart och hade nog gnetat förbi om det varit 4-5 km längre 🙂 Summan av det hela e att ett marathon fortfarande e för jävla långt och att man måste träna mer om man ska gå för sub-3:15 på den nivån man e. Jojo. Kan ju även konstateras att samtliga Åmålsgöbbar, trots våra 40+ numer, kom in mellan 3:20 och 3:40. Bra jobbat för ett gäng tomtar 🙂