Jag går ensam. Vi har tränat de senaste fem dagarna, så M vill hellre sitta på sin stol och få något gjort på jobbet.
Topparna omges av moln. Inte så täta att det inte är en fin dag – solen är framme oftare än den gömmer sig – men vädret förlåter att jag håller mig nere i dalen. Det var verkligen välbehövligt med en liten sovmorgon efter alla tidiga morgnar de senaste dagarna, inte minst efter nyårsnatten och efterföljande skidtur till Gamsfuss. Samtidigt är det så fint ute efter nattens och morgonens snöfall att jag inte klarar av att sitta inne och uggla.

Vid starten av skidturen upp genom Mahdtal börjar två skidturare leta sig uppåt. Det är redan lunchtid, och den turen tar några timmar att gå. Jag hoppas tyst att de tagit med pannlamporna och följer dem en stund med blicken. Visst skulle jag egentligen också vilja upp i bergen nu när jag ser dem. Inte bara för utsikten – jag älskar helt enkelt att gå uppförs! Med eller utan skidor på fötterna är det en alldeles lagom intensitetsnivå, om nu tempot är tillräckligt högt 😉 Men idag får det vara. Gamla blåmärken från tidigare skidturer måste ju ändå få läka någon gång. Jag blickar ut över dalen i stället, ner mot den livliga aktiviteten runt knappliftarna, och upp mot bergstopparna där Widderstein och Zwölferkopf träder fram majestätiskt och magiskt mot en för tillfället frilagd blå kuliss. På mig lyser solen också, min mysigt lurviga svarta fleecetröja absorberar så många fotoner den bara kan. En god approximation till ett svart hål mitt i allt det vita.

Vid Mahdtalhof är barn och deras föräldrar i full gång att bygga med snö. Den ena kreationen ser ut som en liten kyrka, den andra liknar en kortpyramid, allt i snyggt utsågade smala block av snö. Imponerande. En annan sak jag imponeras över är alla fina träkälkar . Häromkring verkar precis alla ha en egen klassisk kälke i trä, och barn som vuxen använder dem flitigt, på snöiga vägar såväl som i pisterna. Ofta finns det pister dedikerade för kälkåkning!

Jag tar mig upp till stora vattenfallet och blir stående en stund. Bara någon halvmeter av rinnande vatten omges nu av 1½ meter bred, men tunn, is på höger sida, och en knapp meter på vänster. Det partiet är ca 6 meter högt. Däröver smalnar det hela av, och isen består mest av mycket smala tappar de följande 5 metrarna. Det lär dröja länge innan denna is är klätterbar. Jag hoppas det går bättre för det stora fallet i Wildental.

Det går vidare genom skogen. Det stora spåret tog slut ovanför vattenfallet, men jag måste ändå inte pulsa; det finns ett smalt gammalt spår med bara den senaste nysnön (ca 5 cm) att trampa upp. Skogen är knäpptyst och vit. Himlen är blå ovanför mig, och solen lyser upp gläntor och trädtoppar. Eller näe, helt tyst är det inte. Det porlar på min högra sida. Stigen följer alltjämt Schwarzwasserbach, här uppe är denna bara liten bäck, men ändå hittar jag en ny kanjon med tio meter höga väggar som tornar tätt över det iskalla lilla vattendraget. På ytan av en pool ligger uppbruten is. Mer verkar bildas runtom. Stillhet.

Spåret slutar vid vägkanten i övre Wäldele, där jag får en härlig vy över Ifen som badar i sol. Många små prickar färdas neråt i de breda backarna under berget. Jag längtar upppåt igen, mot topparna, och måste påminna mig om att det är bra att vila ibland. En sagolandskapspromenad i dalen kan vara nog så underbar! Men nu är det dags att vända kosan hemåt.

Först under promenadens sista tio minuter börjar magen kurra och händerna frysa. Jag har varit utomhus i 2½ timme. Det är svårt att låsa upp ytterdörren med kalla fingrar som inte använts på länge. Men där inne väntar en stor kopp té och en riktigt god apelsin, samt en symmetrisjäl som välkomnar en lunchpaus mitt i allt flitigt jobbande.

Bild: Någon vecka sedan, hemifrån. Idag bar jag inte på någonting. Lätt som en fjäder 🙂