Det fattas ynka 760 meter! Hade jag vetat det hade jag kanske tagit en extra sväng hem, eller inte haft så bråttom att stänga av löpbandet. Fast 2199,26 km är inte så illa det heller. Det är rätt långt.

Jag tror däremot inte att jag spränger 2200km-vallen imorgon. I helgen sprang jag en mara, sen vilade jag en dag och efter det har jag sprungit oavbrutet, glatt påhejad av min nya klocka. Statistiken är makalöst rolig! Jag är så himla lycklig, det är roligt och spännande!

Men, allt med måtta. Jag körde ett brutalt benpass på gymmet ikväll, ett som jag avslutade med en timmes löpbandslöpning för att klämma ur det sista ur benen. Nu känner jag musklerna, nästan som om de vibrerar. Imorgon blir det nästan garanterat ingen löpning.

Jag har lagt in raka mark i benpasset, så när jag hade kört min pyramid i knäböj (för tillfället 8×3 från 15kg stegvis upp till 30kg och sen samma steg ner igen med kort vila) körde jag raka mark. Nu är det ganska lätt att persa i en övning man nyss börjat med, men jag tyckte jag fick träff på rätt muskler den här gången. Långsamma, kontrollerade rörelser. Känna efter vilka muskler som jobbar, maka lite på sig och vips så kände jag hur det bara fanns där: Power!

Nu är det som sagt en ny övning, så jag ökade med måtta, men jag kan lugnt säga att så som jag kände mig och så bra träff som jag fick hade jag kunnat hantera mycket mer vikt än de 35kg jag lyfte ikväll. Och det trots att jag piskat benen med en knäböjdpyramid innan. En lugn och solid 8×3 på 35kg med full kontroll och goda marginaler. Det kändes ruskigt bra! Och dessutom utan att ländryggen kändes stram eller ansträngd, det är annars något jag är vansinnigt vaksam på.

När de tunga övningarna var klara sprätte jag upp på balansplattan och körde draken, utfall och knäböj. Fötterna ynkade sig lite, det gör de alltid efter benpasset men då vet jag att de får jobba. Mjölksyra i fötterna går inte över i första taget 🙂

Här hade jag velat ha in en shake och lite vila egentligen men nu började klockan bli sent så jag slängde mig på löpbandet och sprang en timme. I början var benen omöjliga, helt stela och konstiga. Jag hade ingen riktig kontroll över dem, men det redde sig. Värre var donnan med parfymen som fick mig att tappa andan fullständigt. Jag får väldigt svårt att andas när någon har stark parfym, men hur ber man någon att sluta stinka utan att de tar illa upp? Inte ens de vänligaste fraser lär ju tas emot med annat än irritation…

När hon gick fick jag fart på spirorna igen och kunde avsluta passet i något annat än flåsande lunk.

Sen ska jag hem också… Men den joggen gick faktiskt oerhört bra, frisk luft och middag som lockade gjorde väl sitt till kan tänka 🙂

Nu är jag vrålnöjd, trött och glad. Men om det tar till lördag innan jag tänker på löpning igen kanske ingen blir förvånad?