Idag gick det så tungt att det inte var klokt! Inte ens Metallica lyckades tända någon gnista. Huvudet ville mer än kroppen tänkte infria och det hjälpte inte att jag försökte peppa mig själv och mana på benen. De ville helt enkelt inte. Egentligen ska jag väl vara nöjd att jag alls kunde springa mina kilometrar med tanke på hur motsträvig kroppen kändes. Inte trött och inte sliten utan bara “utan gnista”. Som cola utan kolsyra ungefär.
Analytisk som jag är börjar jag fundera på varför huvudet vill så mycket mer än benen, till min hjälp tar jag mina egna anteckningar (se schema) och finner att jag sprungit en del på sistone. Inte konstigt att tassarna är trötta. Ska ta det lilla lugna framöver, Vårruset närmar sig. Ingen idé att träna så hårt att man inte orkar springa när det gäller!
Känner igen tröttheten… lider av den nu… finns visst något som heter vila 😉
Lycka till !