Idag var det dags för ett långdistanspass, närmare bestämt strax över 18 kilometer i Stockholm. Sprang från Bromma och förbi Pampas marina ner till stadshuset, över Tranebergsbron (som är förbannat hög!!!) och tillbaka i en slinga som enligt Goggle earth ska vara lite över 18km. Det var asfalt hela vägen, men så vitt jag kan bedöma så gillade benen det ungefär lika mycket som allting annat jag sprungit på. Jag kanske är lite tröttare i vaderna än vanligt, annars är det helt okej.

Förvisso tog det två och en halv timma att bli klar, men å andra sidan pressade jag mig inte värre än att jag hade kunnat springa lite till om det hade behövts. Fast nu behövdes det inte och lika glada för det är vaderna. Huvudsaken med löpningen idag var inte att träna konditionen eller ens uthålligheten utan känna efter hur ett riktigt långt pass på ren asfalt skulle kännas. Nu vet jag att det känns bra.

Jag stumnar fortare i benen på asfalten men å andra sidan kan jag fortsätta ändå även när benen är stela. Lustigt det där, men det blir nästan värre om man går och vilar en liten stund för då stelnar man ännu värre istället. Så ska man vila ska man göra det innan man stelnar tydligen. Jag ska testa det någon gång, när jag springer långpass på asfalt igen.