Attans så nervös jag var hela lördagmorgonen. Jag hann springa säkert en mil innan nervositeten släppte och då hade jag sprungit och spänt mig så jag redan började bli stel i benen. Jag brukar inte bli stel i benen efter 10km i 7:30-tempo.

Men det var perfekt väder, +10 grader och soligt och Växjöborna hejade och hurrade. Det var jättetrevligt, och jag blev förvånad över hur många som deltog.

Första tidsmålet var iaf att klara 3 mil på 4 timmar och det gick bra, sen var det bara att avverka sista 12km efter bästa förmåga. Det gick, och jag tror faktiskt inte jag hade kunnat springa fortare. Det är så lätt att överskatta sin förmåga, men vid 3 mil började jag bli trött och vid 35 var jag ännu tröttare. Då hade jag lite över 7km kvar. Vid 40 vände det, för då var det bara 2 195 meter kvar.

Benen stumnade betydligt fortare än man kan tro, vilket ju syns eftersom jag behövde en timme och trekvart för att avverka sista biten. Fast nu vet jag ju det, och nu har jag lite mindre skräck för distansen. Respekt för en mara ska man ha, men inte så man stelnar. Till nästa gång ska jag försöka att inte spänna mig så mycket utan slappna av och springa som jag är van.

Nu är jag stel i benen, ganska öm och jag känner mig klumpig. Men det är som det ska vara, och även om jag inte är sugen på att träna nu så kommer jag nog att bli det vad det lider. Jag måste komma ihåg att tacka Matti på Salveo Gym för tipset att gå 30-40 minuter efter avklarad mara för att blodcirkulationen skulle få föra bort slaggprodukter och mjölksyra. Trots att benen bara skrek av trötthet efter målgång så fick jag i mig lite fika och sen promenderade vi de knappt 4 kilomterarna till hotellet. När vi nästan var framme vid hotellet kände jag mig faktiskt lite bättre och det var då jag blev medveten om mina fötter.

Jag har aldrig sett en blåsa lika stor som en tå förut, det ser lite läskigt ut. Fast inga blodiga skavsår eller något sådant, bara två gigantiska blåsor och väldigt tryckömma fotsulor. Fast nu mår jag bättre och fötterna gör inte ont längre, jag är bara väldigt trött.

Naturligtvis tänker jag satsa på Stockholm Marathon 2008, jag är redan anmäld och klar. Fast jag tänker nog vänta med några tidsmål och bara vara nöjd med att komma i mål. Just nu känns det som en ganska rimlig förhoppning. Sätta upp en tid vågar jag inte göra nu när jag vet hur tufft det faktiskt är sista biten. Man måste verkligen ha tjockt pannben.