Precis som jag misstänkte så var den svarta leden precis så sympatisk att leda som jag trodde den skulle vara. Det var lite stökigt att leda när man var tvungen att ta med sig hakarna upp men det fanns inga från början så jag lånade ett knippe av personalen.

Jag fick börja att haka i haken i väggen medan den fortfarande satt fast i selen, sen klippa loss haken från selen (så den inte kan falla i huvudet på någon nedanför om jag tappar greppet) och därefter klippa i repet i haken. Sen kunde jag fortsätta. Leden blev säkert tre gånger så jobbig för det, men jag satte den.

Jag testade att leda samma led när hakarna satt på plats också, då var den betydligt enklare. Så skönt med en enkelt led man kan leda och bara koncenterar sig på klippen, placeringen och balansen. Klättringen på den är nämligen så enkel att man inte behöver tänka på det.

Sen topprepsklättrade vi lite, lite mysklättring eftersom underarmarna började bli möra. Fast innan vi blev helt slut smet vi upp och bouldrade lite. Jag är så kaxig för att jag alls vågar mig upp på den. Att jag dessutom klarat en led på väggen däruppe gör mig inte midre kaxig direkt!

Fast jag törs inte hoppa ner än – jag klättrar ner en bit först innan jag törs hoppa.