Tog ingen klocka, det skulle ju bara vara ett lätt träningspass – trodde jag. Tror, utan att veta säkert förståss, att det här blev den snabbaste milen någonsin trots att det var så kuperat. För det första trodde jag att det inte skulle bli så mycket eller länge så jag tog inget vatten. Jag springer aldrig mer än 30 minuter utan vatten i vanliga fall. Dessutom åt jag ingen frukost (glömde, jag vet hur dumt det är. Inga lektioner tack.), drack 2 muggar kaffe och sov för lite i natt. Toppenladdning. Underligt nog gick det strålande, trots terräng och trots backar.

Vi sprang första halvan av milen tillsammans med Rune, min träningskompis och jag höll vårt tempo så gott det gick fast Rune sprang med oss och drog upp farten – oavsiktligt – hela tiden. Fast det gjorde ju inget förståss, han är rolig och sympatisk och hade många roliga saker att berätta. Fick nästan kramp i höger vad i en backe så vi fick gå en bit, annars tuffade det på riktigt bra. Mot slutet kom huvudvärken dundrande som ett snälltåg, pulsen steg till nya höjder (så vitt jag kunde bedöma måste den legat gott och väl över 170bpm, det kändes som efter en riktigt hård intervall ungefär) men då var det bara 2 kilometer kvar så vi blandade promenad och jogg sista biten.

Huvudvärken har jag kvar, trots vatten och mat, Rönneberga kursgård har väldigt god mat. Sen fick vi lyssna till ett tvåtimmarsseminarium med Rune och det går inte att rättvist återge hans humor eller underfundigheter. Han hade gärna fått hålla på längre för min del.

Kosten är förståss jätteviktig för en ultralöpare, det hade jag redan listat ut. Han berättade om olika eskapader han varit med om och jag kommer *aldrig* mer äta banan från bord på lopp. Vem vet vart händerna som krafsat bland bananerna före dig har varit? Hur många löpare snyer sig i fingrarna? Äta rätt under ett lopp pratade han mycket om, och att man inte ska börja för sent in i loppet med att äta. Att det tar 40 minuter innan man börjar tillgodogöra sig det man ätit må vara sant, men när hjärnan noterar att den får mat i munnen släpper den efter lite på reserverna. Så effekten av att äta blir att redan inom ett par minuter får man ny energi, fast inte från det du äter utan från dina reserver!

Han pratade också mycket om hur viktigt psyket är. Jag tycker att hans hans attityd till löpning är den rätta: “Det ska vara roligt att springa. Spring inte fortare eller längre än att du längtar till nästa pass. Tids nog blir det fort och långt ändå.”

Intervallerna skiter jag i de är inte roliga. Jag springer för bövelen för att det är roligt, och Rune har inte sprungit en intervall sen 1971.

TACK! Sveriges meste ultralöpare, mannen som höll 6:00 min/km i 24 timmar och vann Spartathlon som är ungefär 250km och som bäst har sprungit 100km på lite drygt 6H40min (cirka 4min/km i snitt) har exakt samma inställning till löpning som jag. Han är förståss betydligt snabbare, men under sina 21 000 dokumenterade mil har han varit skadad en enda gång. Nej, jag tänker springa för att det är roligt och anta de utmaningar jag roas av. Det betyder inte att jag inte kommer att pressa mig eller försöka bli bättre, men jag tänker inte bedriva rovdrift på löpglädjen längre genom att köra pass jag inte roas av.

Inte snabbare eller längre än att jag längtar efter att få göra om det imorgon igen, som Rune sa.