Ibland är man stendum eller envis som en sten, kalla det vad ni vill. Idag var en sån dag. Jag ställde in bandet på motlut 1 och började springa i mitt vanliga tempo, och det höll ungefär en timme. Efter två timmar hade promenadavsnitten blivit fler och fler och vaderna var jättetrötta. Vid det laget hade jag glömt varför, jag tittade på displayen men kopplade aldrig vad jag tittade på. Försökte öka tempot sista biten för att komma upp i 22km men fick se mig besegrad, det blev bara 21,5km tillsist. Jag var tröttare, mycket tröttare än jag brukar vara och mycket ömmare i baksida lår än jag brukar vara efter 3 timmar på löpbandet. Och jag kunde inte begripa vad det var som gått så fel, till en början. Så jag blev ganska glad när jag kom på det. 🙂

Tro nu inte att det blev lugnt efteråt. Icke, för undertecknad hade ju bestämt att vi skulle på bio och innan dess ville jag ha något i magen så det blev till att jaga iväg till tunnelbanan – först Vreten men den var stängd – i Sumpan. Byte i Västa Skogen och helvitte – tåget kommer snart! Springer med väskorna skumpande och hinner med nästa tåg också – tänk så snabb man kan bli i trapporna om bara den rätta motivationen finns. Jag möttes av min älskling och vi spisade hamurgare precis utanför spärrarna och det var väldigt goda hamburgare! Dessutom hade vi tid att köpa lite biogodis innan vi avnjöt Sweeney Todd i mjuka sköna biofåtöljer som slöt sig om en springtrött häck på ett sätt som bara biostolar kan.

Vi tog det lugnt hem.