Bäst som jag står och bakar rulltårta – och det i sig är ju ett äventyr när man inte vet vad man gör – så kommer min älskling och frågar om jag inte tycker det vore ett väldigt vackert väder att ge sig ut och springa i. Jo, det tycker jag förståss, men jag är inte så förtjust i att ge mig ut på de tämligen ödsliga vägarna runt stadsdelen själv. Vissa avsnitt är som upplagda för överfall. Inte långt från där vi bor blev en kvinna våldtagen så jag är väldigt försiktig eftersom förövaren aldrig blev hittad.
Då föreslår han att vi ger oss ut tillsammans! *Lycka!* Vi springer genom grönskan till fågelsång och med solen i ansiktet och det är så underbart! Tempot är ett ganska stadigt 6:45-tempo och den sista biten är ett massivt motlut. Då pressar jag på hårt och lyckas faktiskt på ren tjurighet att komma upp för backen utan att tappa fart. Älsklingen stegar med så mjukt och fint hela vägen, sista biten får han dock ta i han också och vi är trötta och flåsiga båda två när vi kommer fram.
Han har ett mjukt, smygande löpsteg som får mig att tänka på en jägare av något slag och det var inte förrän sista biten, när han blev lite trött, som stegen trampade på så de hördes. För att inte vara löpare, vilken han hävdar att han inte är, springer han väldigt bra och snyggt.
Så här roligt har jag inte haft på mycket länge! Vi sa inte så mycket, men man måste inte pladdra jämt. Ibland räcker det att vara tillsammans.
0 Comments