Igår testade jag att göra gryta på ungnötslever, väl medveten om att jag i skolan tyckte det var bland det vidrigaste de kunde servera. Vi inhandlade en riktigt fin, färsk lever som jag putsade noga (man får absolut inte lämna några hinnor eller blodkärl kvar) och tillagade. Det är bara att konstatera: min gamla skola kunde inte laga mat.

Det var inte alls så hemskt som i skolan, framför allt smakade inte levern bittert och hade sega inslag. Men jag borde inte vara förvånad. Chili con carne kunde de inte heller göra, bönorna var antingen mosade eller stenhårda och maten smakade ravioli. Potatisen kokades sönder eller så serverades de med en konstistens som påminde om gummibollar.

Den enda fisk de alls kunde tillaga var panerad torsk. Och så fortsattde det. Lagad mat som skeppades i hinkar eller vad det nu kallades, och som skulle hållas varm tills det var lunch. Om det alls var någon näring i det där blir jag förvånad.

Som vuxen har jag fått gå på upptäcktsfärd bland mina gamla hatobjekt. Studerat rätterna, försökt fundera ut hur de egentligen skulle smaka och försökt lära mig göra dem så bra som möjligt. Sambon åt sig fyrkantig igår så levergrytan blev ganska bra. Den smakade faktiskt gott, det tyckte till och med jag. Ingen bitter bismak och inga läskiga, äckliga klumpar i maten.

Förhoppningsvis var min gamla högstadieskola undantaget, egentligen severas det säkert jättebra mat i alla andra skolor. Men inte för ungefär tjugo år sedan, och inte på min skola. Och ingen kan säga att jag var kräsen heller, för jag åt mycket och gärna vilken rondören om baken antydde men bara om det var gott. Och bara om det var varmt och inte tagit slut. Inte undra på att jag fortfarande älskar knäckebröd, det enda man alltid kunde lita på att det smakade bra.