Idag var jag sugen, så sugen på att springa fort. Men jag hade lovat mig själv att inte dra på för mycket så det blev disciplinerat sprunget idag. Spikade farten på 6:31min/km och rörde aldrig knapparna förrän det var dags att stanna. Jag är faktiskt lite stolt över att jag inte gav mig på fartknapparna trots att jag var så sugen. Jag hade inte pulsbandet på mig idag, jag ville inte veta vilken puls jag låg på men jag tror det var ganska högt. Trots allt är snittfarten jag höll idag ett steg utanför komfortzonen, även om det bara är ett litet steg.
Jag tänkte på första Vårruset medan jag sprang, då höll jag ungefär samma tempo som idag fast jag spurtade nog bättre den gången. Då kände jag mig trött, slutkörd faktiskt. Idag var jag svettig men jag hade kunnat fortsätta. En enorm skillnad, även om tiden blev mer eller mindre den samma.
Smet förbi Lindex på inrådan av min sambo som tröttnat på att jag inte kan ha mina jeans. Han köpte nya i våras, slutet av februari ungefär, när jag glömde byxorna hemma*.
Nu, i början av september sex månader senare, behövde jag nya byxor igen. Jag väger fortfarande 66 kilo, men jag är två storlekar mindre och behöver 38 nu istället för 42. Jag begriper inte riktigt hur det hänger ihop, men vågen står blickstill men det gör verkligen inte måtten. Antagligen hänger det ihop med löpningen, jag kan inte tänka mig annat. Men 3cm mindre på häcken borde ju översättas i viktminskning, skulle jag ju kunnat sätta pengar på. Men jag har samma våg då som nu och jag väger mig på samma sätt, nykissad på morgonen. Jag begriper det inte, men jag är nöjd. För jag har inte kunnat köpa storlek 38 på ganska många år.
* Då, i slutet av februari, skulle jag ut och springa så jag svidade om till löparegear och packade väskan med det jag behövde. Ställde väskan i Sumpan, i sambons gamla lägenhet eftersom jag skulle duscha där efteråt och när jag kom tillbaka upptäcker jag, när jag duschat förståss, att jag glömt byxor. Så sambon panikköper ett par jeans, som förvisso passade men som satt tight och inte så skönt. samma par som nu sitter löst och som går att dra av utan att knäppa upp om jag vill.
🙂
Visst är det härligt när det händer något?
Ja, jag tycker det är jättekul nu när jag fått upp ögonen för att det händer grejer!
När jag började lägga om kosten för evigheters evigheter sen (februari 2006 tröttnade jag på mitt gamla tjocka jag) skulle jag gå ner i vikt och sen hålla vikten. Gå ner 15kg tog mig 15 månader, så ungefär ett och ett halvt år har jag haft den här vikten (några hekto hit och dit varierar det ju alltid förståss).
Så det gäller att inte ge upp, jag är så överraskad för jag hade faktiskt slutat tro att jag skulle komma ner i storlek något mer.
Rackarns så fel jag hade 😀
Åh, vad kul 🙂 Är lika förvånad som dig över hur mycket kroppen kan ändras trots att vågen står still. Grattis!
känner åsså igen det där med att vågen står still. men det har hänt massor för din del verkar det som . KUL
Tack Viktor, visst är det så att vikten pendlar lite men ett par hekto hit eller dit hör ju till det jag föräntar mig. Fast att centimetrarna hade ändrat sig så gruvligt…
Jag känner mig som en närsynt som nyss fått glasögon. Wow! Jag tittar glatt i spegeln och SER mig själv för en gångs skull.
Är den där lilla rumpan min? *fniss* Ja det är den 😀
Tänk att man kan bli så hemmablind, till och med när byxorna sitter så illa att de nästan ramlar av…
Fett ut, muskler in! Därför pendlar du nog för tillfället runt samma vikt. Men mer muskler ger större förbränning och fortsätt löpträna så ska du se att vågen börjar visa minusresultat. Men framför allt, njut av det välmående som motionen ger, så kommer eventuellt eftersträvad viktminskning som en bonus.
Kör på!
/Viktor