Så då har jag vågat mig till en naprapat, som glatt konstaterade att jag inte behöver sluta springa. Hon hade full förståelse för vad jag ville att mina knän skulle klara och verkade inte alls inne på linjen att jag skulle sluta springa. Imorgon ska jag träffa henne för att ta reda på varför jag får ont mer precis, men både hon och jag är ganska säkra på att den direkta orsaken är löpningen i maj som ställde till det. Jag ökade dosen med ganska mycket och satte personbästa gång på gång (nu höll jag på att skriva “löpande band” här 😀 ) och det hade ett pris.

Jag ska ta med mig de skor jag springer mest i, så får vi se vad hon kan hjälpa mig med. Egenvård fungerade bara delvis, och delvis räcker inte. Ska man springa ultramarathon måste hela kroppen vara med, och vara stark. Det räcker inte med ett starkt psyke om knäna vacklar, har jag märkt.