Ibland kan yttre faktorer ge en knuff i motivationen som man inte hade räknat med, och idag fick jag en sådan. Jag hade räknat fel på tidsåtgången för träningen och stämt träff med min sambo utanför gymmet, men telefonen låg i gymskåpet och jag hade redan påbörjat passet. Med andra ord ingen chans att styra om träffen till senare. Så jag försöker kompensera genom att springa fortare än jag hade tänkt mig. 🙂

Det roliga i alltihop är att de ynka minuter jag kapade på att jaga på i löpningen antagligen inte gjorde varken till eller från i slutänden eftersom sambon och jag stod och småsnackade en bra stund innan vi gick. Vi stod vid trappan i gymmet och pratade och jag är precis på väg att be om ursäkt för att jag glömde räkna in upp och nervärmning i tidsåtgången, så jag känner hur käften skenar och häver ur sig:
“Förlåt, det är alltid nått jag glömmer. är det inte tiden så är det trosorna.”

Killen som gick förbi just då såg ut som om han höll på att dö av slaganfall. (Kommentaren avsåg alla gånger jag glömt packa ner diverse plagg till efter träningen, som sambon fått komma till gymmet med, men hur skulle gymkillen kunna veta det…)

Men tidspressen och allt runt det gjorde att jag helt glömde bort att fundera på knäet. Det var inte förrän på hemvägen som jag insåg att jag inte hade ont nånstans och att jag faktiskt känt mig stark och fin i löpningen idag trots allt. Trots att jag har träningsvärk i stort sett i allt utom benen 😀

Jag som hade tänkt mig ett lugnt och stilla milpass i lufstempo, istället fick jag mig en genomkörare och i efterhand är jag väldigt nöjd. Jag vågade inte riktigt lägga mig i 7:00min/km, så jag körde i 7:13min/km istället, men det var nog enda gången jag tänkte lite på knäet. Det enda stoppet blev när 60 minuter hade gått och bandet stannade. Då fick jag nolla bandet och köra den sista biten från noll, men jag vet ju att bandet gör så där. Det var bara just då jag blev förbaskad och morrade ilsket åt löpbandet. 🙂

Fast nu verkar det ju onekligen som att löparknäet är helt botat och vad som än kändes i knäeregionen förra veckan så är det inte kvar nu. Nu gäller det att bygga upp förtroendet för knäna igen, så att jag kan springa utan att tänka på dem hela tiden.