Det blev 5*400m i 5:00 min/km med gåvila emellan, och det var inte meningen faktiskt. Planen var att alternera mellan korta och långa intervaller olika veckor men så blev det nu inte. Jag vet inte varför, men jag tror jag bara glömde det där med långa intervaller eller så var jag undermedvetet inställd på korta trots att jag sagt långa den här veckan.
Trasslade med klockan och fick inte ut riktigt det jag ville i sifferväg, så någon bra redovisning av pulssiffrorna blir det inte men jag såg att det var ungefär som förra gången. Första intervallen kom inte pulsen upp så högt, tror den var på 165 och vände men sen steg den snabbare och snabbare för varje intervall. Noterade förundrat att pulsen stannade vid 172 och vände neråt igen i fjärde intervallen. Iofs bara till 171 där den höll sig intervallen ut men ändå. Toppnoteringen på puls blev 174, enligt klockan i alla fall. Jag såg det inte själv men så hade jag annat för mig. Så i 400m intervallerna verkar det som att pulsen, när jag kommit igång, studsar upp i 170 eller därikring och sen ligger den skapligt stadigt där. När jag gåvilar sjunker den snabbare i början, sista gåvilan däremot hinner den knappt ner till 140 ens innan det är dags igen.
Det var precis lika jobbigt den här gången som förra, och jag blev inte gladare av att komma på mitt i näst sista och jävligaste intervallen att jag hade tänkt köra långa intervaller idag. Så där springer jag, med pulsen bultade mellan öronen och andan i halsen och känner hur varenda steg suger musten ur mig när jag kommer på att jag inte ska springa korta intervaller. Så lång tid tog det för mig att komma på att jag tränade fel sak…
Vad gör man? Frestelsen att kliva av blev ju enorm, men jag höll ut och stod emot längtan att stoppa bandet. Det är alltid värst i näst sista intervallen tycker jag.
Fy fasen så jobbiga intervaller är säger jag bara. Man kan ju undra varför man gör det. Eller kanske inte ändå, med tanke på hur nöjd jag är nu efteråt.
Hoppas nu att benen är i form för ett kortare långpass på söndag, jag hade tänkt mig en två timmar då (eller 17km i 7min/km). Vi får se hur det går.
Absolut en mycket stor del psykträning!
Inget löppass går så infernaliskt urdåligt (med stor brytrisk) om jag inte är helt mentalt på G som intervallpassen. Jag måste absolut vara superladdad, känna mig stor och stark och verkligen vara sugen för att det ska funka som jag vill.
Ja, man får faktiskt ta sats mentalt för att orka. Det är ju trots allt hjärnan som ska piska benen att klara den där sista intervallen trots att benen påstår att ‘nej, det går inte’.
Det är nästan lika mycket psykträning som konditionsträning 🙂
När det är dags för mina intervaller för veckan så laddar jag hela förmiddagen mentalt (jag springer ju på lunchen). Inte så att jag bara tänker intervaller alltså, för jag måste ju jobba :-), men jag ställer liksom in mig på vad som komma skall. Har bestämt exakt vilken typ av intervaller jag ska köra och går i det undermedvetna igenom hur det kommer att kännas och förbereder mig på att det liksom är avsikten – att jag ska bli riktigt, riktigt slut alltså.
Välkomnar tröttheten när den kommer eftersom det är ett tecken på att jag kör enligt plan och då känns det inte som ett misslyckande utan som tvärt om (om du förstår vad jag menar).
YES – jag har planerat rätt – det här är sjukt jobbigt. 🙂
Du vänjer dig! 😀
Kram!