Förra långpasset tappade jag bort 200m som jag inte riktigt kunde räkna ut vart de tog vägen. Nå de dök nog upp den här helgen, för jag har 200m över som jag inte riktigt kan förklara. Jag siktade på 17km och hamnade på 17,2km när löpbandet stannade för andra och sista gången. Fast jag ska inte gnälla, det kändes bra och jag hade kunnat springa längre om jag hade behövt. Jag kände bara ingen längtan att fortsätta. Enligt planen skulle jag inte det heller, så jag var faktiskt nöjd med att kliva av efter 2 timmar idag.

På det hela taget är jag nöjd med veckan, det blev 4 pass i skapligt tempo och jag känner mig inte sliten eller tröttkörd efter två veckor med mitt nya snittempo. Det känns bara bra faktiskt, förhoppningsvis betyder det att jag valt rätt när jag valde att öka tempot i löpningen.

Vågen pendlar glatt mellan 65 och 67 som vanligt, det är knappt ingen idé att bry sig längre. Så länge byxorna sitter någorlunda som de ska är det nog ingen fara på torpet, även om jag fått börja använda livrem även i de som en gång var tajtast. Så länge vikten är någorlunda stadig är det väl knappast något att vara ledsen för, att byxorna blir för stora.

Nästa vecka börjar schemat på marathon.se, jag har bestämt mig för att lite löst följa 4,5-timmarsgruppens schema så får vi se vart det leder. Jag tror inte jag klarar maran på under 5 timmar, men man kan ju följa ett schema ändå, för att det är kul.