Idag tog jag det mycket lugnt på löpbandet och försökte verkligen visa mina värkande muskler all möjlig hänsyn. Jag satte upp en maxtid för hur länge jag kunde tänka mig att springa och tuffade iväg. Misstanken om att endorfinerna skulle kunna locka mig att springa längre gjorde att jag valde en maxtid idag, det gör jag aldrig annars.

Idag behövde jag aldrig oroa mig däremot, tegelstensrumpan mjuknade aldrig och vaderna visade med all önskvärd tydlighet att de inte tänkte vara med allt för länge så efter 5km klev jag av. Det kändes som att det räckte så.

Imorgon blir det vilodag för min del, det ser jag fram emot.