På dagens schema stod medelhård distanslöpning, så jag joggade lite för att värma upp först. Av skadan blir man vis, så jag började med att gå och eskalerade farten succesivt under uppvärmningen. Träningsvärken i magen har så gott som klingat av, men jag kände i kroppen att det här kan bli en tungfotad resa ändå. Därför är jag förvånad över att det gick så tämligen enkelt att hitta ett tempo jag kunde känna mig nöjd med för dagen och som på ett ungefär matchade målsättningen med dagens löpning. Det får man väl vara nöjd med.

Fast jag har inte sprungit några intervaller på ett tag, det känns nästan som om det kunde vara dags för det snart. Så jag inte glömmer bort hur man gör. Jag får försöka lista ut ett sätt att få in dem i schemat snart, intervallerna har gjort susen för snabbspringandet utan att påverka distansspringet negativt (haha så proffsiga termer man svänger sig med här då…) 🙂

Känner mig inte särskilt tilltufsad i fysiken trots ökningen i fart så jag får väl förmoda att kroppen tycker det är helt okej. Det är nog snarare psyket som tycker det är lite läskigt i så fall, men det problemet kanske inte är så ovanligt i början av en löparkarriär 🙂

Det som kan ställa till det är min envisa förmåga att styrketräna i gymmet. Jag blir för ivrig, tar i för mycket och skaffar mig träningsvärk i något resten av veckan. Sen blir det ett jäkla gnäll för jag kan inte ta i som jag vill och sen lovar jag dyrt och heligt att inte göra om det. Till nästa vecka. På sätt och vis kanske det är tur ändå, för om jag skulle sprungit så fort och så mycket som psyket vill hade jag sprungit var och varannan dag i farter som förmodligen skulle dödat allt vad vader och tibialis heter 😀

Så kanske är det mitt undermedvetna som försöker skydda mig från mig själv 😀