Idag gick det mycket bättre att springa, nu hade jag rätt raketdricka och dagen började med att jag vaknade av mig själv för att jag var utsövd. Bara en sån sak, det händer inte allt för ofta. Kändes väldigt bra, stark och uthållig hela vägen. Jag kunde till och med pressa på de sista två kilometrarna och ökade farten till 6:30-tempo bara för att känna hur det kändes, inspirerad av Fia-Lotta som lockade mig med att man får gå hem tidigare då. Det var jobbigt men inte så pass jobbigt att jag inte tyckte det var kul.

Det var skönt att ha sällskap första timman, nu är jag helt säker på att tempot jag valt är långpasstempo i alla fall. Som vi pratade så var det absolut snacktempo 🙂

Fia-Lottas avslutning fick det att rycka i snabbspringarnerverna förståss, det är kul att dra på så det gjorde jag när två timmar var avverkade. Den sista skvätten kan man ju testa andra farter, och nånstans vid 6:30 ungefär känns det som att energin går åt, jag blir trött om jag ligger i det tempot för länge. Några kilometer går väl an men jag misstänker att det kan bli jobbigt på lite längre distanser. När jag testat att maxa på 5km har 6:00 min/km betytt blodsmak-i-munnen-trötthet och det skulle jag gissa antyder att jag sprungit i ett tempo högt över mjölksyratröskeln.

Men om jag envisas med jämna mellanrum att springa fortare, så borde den där förbenade tröskeln flytta sig väl? Nåja, det är bäst att den makar på sig, för här ska jag fram! Lite fler intervaller av den lite längre modellen, ska nog få den att maka på sig vad det lider.