Skulle springa 8km var tanken, så jag satte av i lätt trav kan man säga. Körde i backe, eskalerande från 1% till 3% och ner. 7min/km började jag i, men efter ett tag ökade jag till 6:40min/km eftersom det kändes bra. Det kändes fortfarande som om jag såsade, så jag ökade till 6:18min/km – jag sprang på ett av de kalibrerade banden ska tilläggas. I 6:18min/km kunde jag konstatera att det fortfarande kändes som om jag sprang och tog igen mig! Jag hade hittat ett steg, ett driv jag inte haft förut. Ökade till 6:00min/km, alltså 10km/h på bandet (fortfarande uppförsbacke) och detta är min psykologiska barriär egentligen. Det är tvåsiffrigt före kommat. Läskigt läskigt. Men det kändes bisarrt bra att springa även i det tempot. Jag kände att jag jobbade, men det var inte den där känslan av att “helvete vad det går fort” som jag haft förr.

Jag skulle ha velat ha en filmkamera eller något som kunde filma mitt löpsteg idag, för jag sprang annorlunda. Jag kan bara inte peka på VAD jag gjorde annorlunda. En amatörmässig analys är att jag kanske lyckades få till rörelsen med överkroppen också, jag springer förmodligen ganska stilla från höfterna och uppåt. Det ser ut så i spegeln i alla fall. Men jag vet inte om det var det, eftersom jag inte analyserade just då, jag bara njöt och sprang, ökade och njöt av farten. Jag kanske sprang lika stelt som vanligt så det var något annat som klaffade.

Det har förmodligen inte med vila att göra i alla fall, cykeln lämnade ingen träningsvärk men den tappade mig på överskottsenergi. Jag ligger i energibalans den här veckan som det ser ut hittils och jag har sovit lika bra som alltid. Så det var något jag ändrade idag, omedvetet, som jag hoppas hitta igen för jäklar så kul det var att springa i 6:18min/km och känna att det här är ett komfortabelt tempo!

Sen klev jag avbandet, svettig men inte slutkörd. Älsklingen värmde upp på löpbandet bredvid mig, i betydligt rimligare tempo. Så vi trattade i oss ena halvan av en halvliters gainer, sen började vi styrketräna. Eftersom det var hans första gång tog vi det lugnt, provade övningarna utan att ösa på med vikter på en gång och provade oss fram vilka övningar som fungerade och vilka som inte fungerade. Vi kommer att få känna oss fram vad det gäller vikter, men det kommer nog att bli väldigt bra i slutänden. Han är tålmodig och lugn, så det kommer att bli bra resultat.

Dessutom får jag en väldigt bra anledning att inte skippa styrkepasset. Jag har något som lockar och får mig att vilja träna ännu mer. Annars har jag en tydlig tendens att stryka styrkan först om det blir trångt om tid. Löpningen är det absolut sista som får stryka på foten.

Fotografen hälsade, plåtade och åkte. Jag höll mig i ett annat rum hela tiden och försökte inte ens verka vänlig. Inget personligt, jag låtsades vara superupptagen med att googla fram viktiga saker och bläddra i worddokument så det såg säkert ut som att jag jobbade som en lite rödglödgad demon… Så jag slapp plåtning och det är jag väldigt glad för.

Vilken härlig dag det blev till sist, till skillnad från igår.