Nu är jag äntligen tillbaka på hotellet. Ska duscha, äta och slappa samt försöka göra en bedömning hur det gått för fysiken. Hur mycket är tilltufsat och hur länge kommer jag att behöva vila efter det här. Klarade maradistansen på rekordlångsamma 5:51-nånting men jag är faktiskt otroligt nöjd med det med tanke på hur tungt det var att springa på underlaget. Underlaget sög sig fast i skorna och det kändes som att jag fick kämpa för att få med mig benen i varje steg, redan från första början. Fast när benen är pigga bryr man sig inte så mycket om det. Men det kommer smygande när man inte är van.

Sista minuten lyckades jag till och med spurta, fast jag vet inte om det kanske kostade mer än det smakade. Just nu har jag bara allmänt skitont över allt.

Första 3km gick på 18 minuter och några sekunder, och det bgrep ju till och med jag att det var ohållbart. Första milen gick på 1h 07 ungefär, och det är inte så långt från personbästa på distansen, så det gick fortfarande för fort med andra ord. Fast på en så liten banan blir man lätt entusiastisk och dras med när snabbare löpare varvar, och det gör de ju några gånger.

Tog rygg på diverse löpare som höll bra tempo, dvs det tempo jag planerat för tillfället, och det tuffade på. Halvmaran passerades på 2h 38 och även om det inte är det tänkta 7-minuterstempot kände jag mig nöjd. Jag anade att det skulle bli en kamp så småningom. Vid 32km fick jag börja koppla in pannbenet för att kunna fortsätta och vid 36km började jag tvivla. Klockan gick fortare än jag kändes det som.

Varven bev längre och längre och det hjälpte inte att söka sig nya hastigheter, öka farten gjorde bara mer ont i muskler som redan var på gränsen att krampa. Vaderna hotade med kramp så fort jag försökte trycka ifrån, hamstrings är så stela att jag knappt kan gå alls nu och stora lårmusklerna är svullna av utmattning och det här började sätta in redan under loppet… Höftböjarna var helt slut redan vid 3 mil, fast det kunde jag inte bry mig om. Det fick bära eller brista, jag ville passera maran åtminstone.

Sista halvtimman var jag så trött att mitt berömda leende mer likande ett grin. Jag försökte verkligen le, och mata hjärnan med positiva tankar, och kanske var det därför jag orkade plocka upp bitarna av mig och faktiskt masa mig över 42 195m på det där underlaget. De sista kilometrarna har aldrig känts så långa förut, och jag hade inte så här ont ens efter Stockholm Marathon eller Lidingö Ultra. Sista spurten var jag så trött att jag nästan grät, fast lite lättad också för jag visste att varje steg var ett steg längre än maran.

Jag kan lugnt säga att jag absolut inte hade kunnat göra mer idag. Jag gjorde verkligen mitt yttersta, och det räckte idag. Med nöd och näppe förvisso, men det räckte.