Bestämde mig på morgonen för att ta långa tights och kortärmat, en kompromiss kan man säga och det tycker jag fungerade utmärkt, jag kände mig lagom varm hela tiden.

Fast allt i tur och orndning. Somnade hur sent som helst eftersom jag var nervös, väcktes av koltrasten vid 4-tiden och steg upp ett par timmar senare, efter alldeles för lite sömn. Fick i mig en medioker frukost och tänkte lite slött att det nog var tur att jag fick i mig en jätteportion pasta igär kväll (natt för de flesta).

På lidingövallen vad det slut på regn, till min stora lättnad. Pollenproblemen blev betydligt lindrigare än jag vågade hoppas på, antagligen tack vare just regnet som det gnälldes på i forumet. 😉

Den första milen blev tämligen odramatisk, det var runt 2 mil som det blev lite läskigt. Då hotade vaderna med kramp för första gången, rejäla hugg som nästan fick mig att snubbla och gå i däck. Sen högg det och hotades det med kramp mest hela tiden och det där med tempo var ju helt enkelt bara att glömma. Plötsligt förändrades målbilden från diverse rekordtider till “jag blir glad om jag kommer i mål”.

Vid 25 fick vi veta att repet vid 40 skulle dras vid klockan 16, vid 4 mil klockan 4 fnissade vi och undrade hur svårt det skulle kunna vara att komma ihåg. Kom ihåg det, det gjorde vi. I synnerhet när en cyklist kom farande och med dånande stämma konstaterar att nu är det 7 minuter till repet dras vid Grönsta. Vart fan är det och hur långt är det?

Vi ökade till så nära max man kan komma utan att knäcka sig helt, och det visade sig vara kanske 300m eller så. Fan så mycket energi det gick åt där, och vaderna som nästan slutat bråka eftersom jag skött om dem och försökt springa klokt gav hals igen. Ordentligt. Efter det hade jag mer eller mindre kramp hela tiden, sista milen kunde jag inte ens halta eftersom det gjorde lika ont i båda vaderna. Det blev inte bättre av att vi redan tidigare förlorat säkert 10 minuter på en felspringning på strax över en kilometer. En vacker sträcka, men inte en del av banan. Vi fick vända och springa tillbaka igen, och svänga rätt.

Förlitade mig enormt mycket på quads och hamstrings under löpningen eftersom vaderna klappat ihop, och det gick förståss inte i längden. Hamstrings hotade med kramp när det var 5km kvar. Quadsen ryckte och darrade på ett synnerligen besynnerligt men inte smärtsamt vis.

Sista halvmilen gick mer på jävlar anamma och vilja än ork. För vad hade det hjälpt att jag satt mig ner och böla på en sten, jag måste ju ändå ta mig till lidingövallen och jag antog att jag skulle må mycket bättre om jag kom dit på rätt sida 8-timmarsstrecket. Så jag bet ihop och vaggade på i någon form av halvhaltande löpstil.

Men jag kom i mål på ny personbästatid trots allt, med en si så där 10 minuter (Skulle varit 20 om vi inte tagit en extra svängom), och idag trodde jag inte jag skulle komma runt. Vid 25 hade jag chansen att kliva av, men jag bromsade inte ens. Jag ville ju se om det höll, och det gjorde det.