I början av veckan bilade vi ner till Småland för att säga ett sista farväl till farfar som gick bort dagen före sin 83:e födelsedag. Alzheimers hade tagit honom ifrån oss långt tidigare och det var hjärtskärande att se farmor, så liten och ensam bredvid prästen när hon sa faväl av sin livskamrat sen unga år.

Hela begravningen var högtidlig och vacker, farfar var en omtyckt mångsysslare och trots att den hölls på arbetstid en vardag kom det så mycket folk att kyrkan var full. Många var släktingar som rest långväga ifrån. Alla hade anekdoter att berätta och minnen att dela.

Det tar på krafterna att gå på begravning, trots att man inget gör. Så vi stannade hos pappa över natten innan vi åkte hem igen och då tog vi den vackra vägen via Gränna och Ödeshög istället för E4:an. Inte alls lika snabb, det är mest 70 hela tiden, men mycket vackrare och fridfullare. Det kändes rätt på något sätt, att avsluta resan naturskönt. Farfar älskade naturen, han hade absolut tyckt det var värt tiden att åka den vägen istället. Vem har bråttom?

Foten började förståss värka av alla timmarna i bilen, men det är kanske inte helt förvånande. Nu börjar återuppbyggnaden inför Uppsala, där vill jag vara i toppform och sätta nya rekord!