Ibland bara fungerar löpning. Fastän det kanske egentligen inte borde göra det. Med tanke på att vi inte somnade förrän runt 4 i natt, sov för länge och har slarvat med maten så borde löpningen kanske inte fungerat så bra som den gjorde. Jag ville försöka springa lite längre med inläggen, nånstans runt 18km hade jag tänkt mig. Helst i cirka 7:30-tempo. Så exakta specifikationer brukar inte fungera för mig, det blir alltid fel.
Men inte idag. Idag flöt det, benen pinnade på och även om jag inte är så himla jämn som en del andra så blev snitttempot på mina 18,11km 7:32/km och det är väl ändå ganska bra träffat? Mot slutet började foten faktiskt ömma lite så min bedömning att 18km borde vara lagom var helt korrekt.
Bäst jag tuffade fram i mörkret och regnet insåg jag hur lyckligt lottad jag är. Jag kan springa, och även om det inte gick så fort så var det stadigt. Jag stannade inte för någon och jag kände mig stark, jag följde en känsla i kroppen helt enkelt (det är svårt att beskriva). Konditionen var aldrig något problem faktiskt, det som kanske hade kunnat bli en fråga för viljestyrkan så småningom skulle vara muskeltrötthet och ovana vid kontinuerligt arbete under lång tid. Men idag blev det aldrig någonting att bry sig om, vilket antyder att jag är något på spåret. Jag får utforska känslan lite till, nästa långpass.
Grattis till en lyckad löptur! 🙂 Ja, ibland lixom bara funkar det. Sånt man får passa på och surfa på ett tag…..