Det är vad man påstås väga i landningsögonblicket när man springer. Hur sant det är vet jag inte, men för skojs skull gjorde jag en liten matematisk krumbukt:
På 6-timmars kom jag 47km (något längre, men jag ids inte med decimaler). Om varje steg jag tog var en halvmeter långt (och jag betvivlar att det ens rörde sig om så mycket egentligen) bör jag med andra ord tagit 94 000 steg. Jag väger f n 65kg, vilket blir 195-260kg i landningsögonblicket.
195*94 000= 18 330 000
260*94 000= 24 440 000
Jag är inte förvånad över att knäna hotar att veckla ihop sig lite hux flux emellanåt och att lårmusklerna känns möra. Det är jag förvånad över är att jag faktiskt planerar att göra om det 🙂
Det är roligare att sitta och räkna på sådana saker än att faktiskt resa sig upp och göra något aktivt med benen, som bestiga trappor och andra sådana svåra grejer. Det är för övrigt värre att gå nerför än uppför en trappa och nerförsbackar är livsfarliga. Gravitationen är elak och mina ben trötta 🙂
Statistik: En lisa för benen 😉
Jadå. Som ultradistansare har man ett val att göra: Minska vikten och spring fortare och längre.
Själv har jag dock kommit fram till en kompromiss: fortsätt att frossa men träna oftare.
Och med detta hoppas jag du bringar förståelse för mitt obefintliga löpsteg – jag belastar ju redan med EN gånger kroppsvikten nästan lika mycket som lättviktare gör när de springer. För det kan ju ABSOLUT inte ha med oträning att göra, att jag är så långsam… 😉
Kul uträkning. 😀
Hihi 🙂 Kul!