Det var så det kändes idag. Jag trodde, eller hoppades snarare, att den tunga känslan i kroppen skulle lätta efter ett tag. Det gör det ibland, men inte idag. Idag blev det bara jobbigare och jobbigare, och jag fick kapitulera bit för bit. Först från utgångstempot jag hade tänkt mig, optimistiska 9km/h, och så småningom också från hur länge jag höll på. Planen var 4 timmar, men det kände jag ganska snabbt att det inte skulle bli något av med det.

Det är väl bara så att benen vill ha lite mer än knappt två veckors återhämtning efter ett 6-timmars och det får jag väl att och acceptera antar jag. Det var ju inte så att jag kände mig utvilad och fräsch igår, men jag hade nog allt hoppats på att känna mig lite mer på hugget idag.

Att den här veckan inte blir som schemat anser är uppenbart, men frågan är om jag inte får räkna den till “hård vecka” ändå. Allt beror ju på vilket utgångsläge man har, och just nu är detta hårt för mig. Nästa vecka ska också vara hård, t o m lite hårdare är meningen och sen kommer det en relaxad vecka igen. Det jag inte får glömma är att det är ansträgningsgraden som ska styra, inte någon önskan om att ha jämna fina siffror i protokollet eller någon annan besynnerlig idé.

Jag har en plan och jag följer den fortfarande. Snart är jag dessutom i takt med schemat igen, och då kommer det att hända grejer!