Det började redan imorse, när jag vaknade. En sekund låg jag stilla, lyssnade till talgoxen och kände solen värma genom sovrumsfönstret. Det droppade snösmältning på fönsterbläcket och någonstans kändes det som att ‘nu är det vår’.

Den känslan drev mig ut, och nog sjöng fåglarna för mig hela rundan. Solen värmde mig och där det inte var bar asfalt var det lagom packad snö. Det var bara några få ställen som jag tyckte det var uselt underlag, men på det hela taget var det bra. Jag fick hela tiden springa och känna efter så att jag inte sprang för fort, bakdelen är sagolikt öm och protesterar hej vilt om jag springer för fort. Det kanske är därför det kändes som att dagsen runda gick fantastiskt lätt och njutbart lugnt, trots att jag höll i snitt 7:10 eller något sådant i snitt. Det är det snabbaste snittempot jag hållit ute på hela vintern tror jag, och sista eller näst sista kilometern gick oavsiktligt på 6:47.

Jag har helt enkelt saknat omväxlingen. Inte så att jag har något emot löpband, det jag inte gillar är att tvingas till det ena eller det andra. jag skulle förmodligen ledsna lika illa på utelöpning och jag inte fick springa på löpbandet ibland också. Nej, lagom är bäst av båda. Då är jag lyckligast, och lycklig är jag nu så det räcker.

Det är VÅR!