I många fall finns det av olika anledningar varm mat när jag sprungit långt – mest beroende på min underbara älskling som vet hur hungrig jag blir när jag sprungit långt. För när jag kommit hem, stretchat lite och slutat svettas kommer Hungern. Då äter jag Allt.

Medan jag springer däremot brukar hunger reduceras till ett milt intresse för en viss typ av smak, tex salt (chips, kaviar, köttbullar), surt (apelsiner!) beskt (kaffe!) eller sött (sega råttor, anton bergs marsipan, banan). Om jag hållit på länge ökar intresset något, men det är absolut inte fråga om hunger. Däremot brukar magen inte heller misstycka om jag stannar till och äter något på vägen.

Fascinerande det där, men jag tycker det verkar som att vissa signaler från kroppen dämpas så man får vara extra lyhörd för dem (som hunger t ex). För även om jag inte blir hungrig en enda gång under ett ultralopp inbillar jag mig inte för ett ögonblick att jag inte behöver energi under de 7-8 timmarna jag håller på. Klart jag behöver energin, det är bara det att kroppen suger på att tala om för mig när den vill ha så då får jag äta lite hela tiden istället.

Andra signaler blir väldigt tydliga när man springer länge. Smärta och trötthet är signaler jag gärna skulle dämpa och tona ner men dem verkar kroppen ivrig att vidarebefodra till hjärnan medelst megafon. Det gäller att slå dövörat till då, eller glädja sig åt att det fungerar bra.

Något som fungerat för mig bitvis (jag behöver öva lite till på det bara) är att fokusera på allt som känns bra och låta de andra sakerna sjunka undan. Inte ens försöka låta bli att tänka på dem, utan tänka aktivt på något bra med hela koncentrationen. I perioder fungerade det riktigt bra på Lidingö i helgen, även om jag hade lite svårt att behålla koncentrationen när jag dessutom försökte börja räkna på kilometertider. Tänka på två saker (positiva tankar och kilometertider) samtidigt är svårt, i synnerhet om en tredje sak (tröttheten) försöker göra sig påmind hela tiden. Men det gick att koncentrera sig i perioder och det är ju lovande. Med lite mer öving kan det nog bli en riktigt bra taktik för den mentala biten av löpningen.

För det är ju inte bara benen som springer, det är topp-knoppen som styr. Är den dåligt förberedd och dåligt tränad ökar risken för att man blir trött och ledsen i förtid. Omvänt kan en inspirerad och glad topp-knopp driva benen till stordåd man inte trodde själv på. Jag har råkat ut för båda delarna, så jag börjar så smått inse hur viktigt det är med mental träning. Fokus, målbilder, koncentration – lika viktigt som VO2max, snittpuls och tröskeltempo skulle jag vilja påstå. Mental styrka, lika viktigt som fysisk styrka.

Kan i sammanhanget notera att hjärnans makt över kroppen är mycket större än man kan tro. Det finns gott om personliga ‘magiska gränser’ bland oss löpare. Somliga har sin gräns vid 5:00min/km på tävling, andra tror sig inte kunna springa längre än en viss distans (oavsett hur långt de sprungit på träning så kan de omöjligt tro sig om att klara det på tävling) och jag förmodar att det finns mängder av andra exempel där det är hjärnan snarare än kroppen som sätter gränserna.

Det är den biten jag tänker angripa. Hjärnan behöver också sitt. Positiva målbilder, positiva tankar om löpning och bort med negativismerna till att börja med. Försöka fasa i tanken att “det här går ju riktigt bra” istället för “går det inte för fort nu?” och “vilket bra tillfälle att sänka farten lite” istället för “oj jävlar vilken brant backe, den orkar jag aldrig”. Försöka använda positiva mantra för att fösa bort negativa tankar och försöka lära mig identifiera svackorna (som alltid kommer under ett långlopp) och lära mig hantera dem.

Lite som backträning, intervallträning och långpass för psyket också, kanske man kan säga 🙂