21 grader i skuggan (22 när jag kom hem) och väldigt lite vind… Som upplagt för att jag skulle lida, och visst var det varmt. Svettades som en sprinkler, så hur mycket mer kroppen kan anpassa sig till värme vet jag inte. Det mesta var nog säkert psykiskt, och kanske lite beroende på det faktum att jag sprang nära 16km i ovanligt hårt tempo i helgen. Hur lätt passet än kändes då så var det fortfarande ovanligt fort för att vara jag. Sånt måste ju märkas nånstans.

Det är inte heller omöjligt att jag reagerade negativt på värmen utan att kroppen för den skull tyckte det var något att hänga i julgranen. Jag svettades som jag skulle och det kan alltså vara så att jag tyckte det var jobbigt för att det varit jobbigt vid den temperaturen förr. Rent psykiskt alltså.

Jag tänker inte gräva ner mig i det där, det var en mindre lätt löpning och det får vara bra så. Jag hade åtminstone supertrevligt sällskap hela vägen. Älsklingen lockade ut mig på en runda genom att erbjuda sig att följa med, och då kan man ju knappast tacka nej 🙂

Stackarn får däremot fortfarande ont i axeln när han springer, och det retar mig lite för han är inget blåbär längre och vi håller ett tempo som gott och väl inom hans kapacitet om det inte vore för att han förr eller senare får skitont i höger axel. Som kramp ungefär, och då börjar det gå åt en massa energi på att hantera det och sen blir det både jobbigt och inte fullt så roligt att springa längre. Jag skulle vilja lösa det där på någotvis, det verkar inte som att sänka tempot hjälper för smärtan verkar komma vare sig han långpasslufsar med mig eller brassar på ett snabbare pass själv. Men hur ska man kunna fixa något som man inte ens vet vad det beror på?