24 timmar på en idrottsplats, i någon form av rörelse hela tiden. Jag vet knappt vart jag ska börja för att beskriva upplevelsen. Det är människorna som gör det, tror jag. Några kommer jag minnas lite mer, som Zingo som alltid hade ett leende och en glad kommentar till övers trots att det syntes att han kämpade själv. Lena, alltid positiv och alltid stöttande. Stefan Manning, full av spännande löparhistorier. K-G som hjälpte mig, distraherade mig, med sina spännande berättelser och gav mig annat att tänka på än mina värkande fötter. Starka, imponerande Torill och Åsa. Vilka tjejer! Flera trevliga människor har jag glömt namnet på, men jag är fortfarande trött och outsövd och hoppas ingen tar illa upp för att mitt teflonminne slarvat bort era namn.
Sen ska man ju inte glömma Reima och hans gäng oförtröttliga barmhärtiga samariter. Utan dem ingen tävling alls. Alltid vänliga, alltid närvarande. Uppmärksamma och snälla.
Jag hade ingen aning om vad jag gav mig in på och hade således ingen plan när jag började springa. Snittade 3:08 per 400m vilket jag räknade ut var för snabbt men det var det långsammaste mina ben ville hålla för dagen. Jag vet att det låter skumt men jag försökte verkligen sänka farten, och flera gånger slutade det med att det gick fortare istället.
Det hjälpte säkert lite att jag gick första varvet, men min vana trogen smygökade jag med tiden och efter ett tag gick det inte att förneka att det gick för fort. Jag visste det, men jag kunde inte göra så mycket åt det heller kändes det som. Någonstans visste jag att jag skulle få betala för det också. So what liksom, jag gör det jag kan med det jag har så får vi se vad det blir.
När ösregnet kom vid 21-snåret gick jag och la mig. Så kul är det inte att springa i regnet i timmar tänkte jag och somnade en stund i omklädningsrummet. Den där tretimmarsluren var precis vad jag behövde för sen kunde jag hålla styrfart igen fram till 3 då jag blev sömnig och ville sova igen.
Knoppade 3 timmar ungefär och kom på benen med den där känslan som man kan ha i benen efter en mara eller annat långlopp. Stel, öm. Knäna viker sig lite när som helst. Benen lyder inte. Höll på att dra på arslet med dunder och brak på toaletten, men klarade mig tack var reflexer och en jävla tur. Kommer ut, får kaffe och börjar gå. Linkar. Har blåsor på alla tårna inser jag. Det bränner under fötterna. Hälarna gör ont. Ovan vid att gå. Men springa är inte på tapeten, benen orkar inte. Viljan finns men det är allt.
Vid 9 på morgonen börjar viljan att svikta, men det är då ultralöparna visar sitt stora hjärta och omsorg. Ett peppande ord, en tumme upp, ett leende. Någon saktar in och går en stund vid min sida, vi pratar en stund. Någon annan fäller en snäll kommentar i förbifarten. Plötsligt inser jag att jag trots allt kan komma att nå 50 miles, 8 mil. Då kvicknar jag till på fullt allvar och snittfarten ökar från snigelfart till stressad snigelfart.
Innan detta hade jag aldrig lyckats komma över 50 kilometer, den här gången kom jag 81. På småtimmarna trodde jag inte att jag skulle komma så långt heller, jag tyckte det gick för sakta men jag hade inte mer fart i benen heller. Tartanen slet ut benen fort, varje steg blev identliskt och trots att vi vände varv fick jag ont i höfterna av att springa i kurvorna. Jag borde ha varit beredd på det, jag upplevde samma fenomen i Karlstad. Men teflonminnet gjorde sig påminnt tydligen…
Det var hur som helst en riktigt häftig upplevelse, och även om jag kanske aldrig gör om det så hade jag inte velat vara utan den.
Tack ska ni ha 🙂
Det är inte omöjligt att jag testar igen, bara för att se om jag inte kan slipa till en taktik som fungerar och ta reda på vart gränsen går. Nu när jag vet vad det det handlar om menar jag 🙂
Jag är mäkta imponerad. Grattis till en strong prestation!
Grattis Annica! Oftast så brukar jag, första gången, ha som mål att genomföra och bekanta mig vid loppet. Jag tror att det var det du hade denna gången. Först andra gången kan man börja hitta en bra planering och målbild.
Kanske kan man kopiera någon annans plan, som har en liknande bakgrund, eller utgå från vad man redan har gjort…
I vilket fall som helst så är 81 km en otroligt imponerande sträcka för mig 🙂
Tusen grattis
Grattis!!!
Tack 🙂
Om det blir någon mer tävling av den här dimensionen tänker jag ha en plan, och försöka hålla mig till den. Jag tror att det är viktigare än jag först trodde att ha ett riktigt mål, oavsett vad. “24 timmars löpning” är ogripbart när man aldrig gjort något liknande så det var ingen bra målbild. Nej, jag ska – om det blir något mer – ta fram en solid och realistisk målbild och satsa järnhårt på den i så fall.
Vansinne egentligen, att kasta sig över en tävling utan mental förberedelse, men hur förbereder man sig för det okända? 🙂
Jag kanske skulle testa en gång till, bara för att testa vart gränserna går *egentligen* nu när jag vet lite mer? 🙂
Du har en härligt respektlös inställning till de här långa ultraäventyren. Bra kämpat. Grattis till personbästa och framför allt grattis till införskaffande av erfarenheter som du kommer att ha stor nytta av framöver.
Jo man lär sig ngt om sig själv av såna övningar – även om man inte vill göra om det :/
En del sov ingenting utan gick på småtimmarna istället. Men de flesta sover någon timma åtminstone, även om ett liggunderlag på ett omklädningsrumsgolv inte är det allra mjukaste att sova på 🙂
Jag är nöjd hur som helst, jag lärde mig en hel del i Skövde som jag inte hade kunnat lära mig någon annanstans.
Wow! Bra jobbat. Undrade just hur man hanterade pauser och vila.